BOSATT bω3~sat2, p. adj.; n. =.
som har sitt hem l. sin stadigvarande bostad l. hemvist (ngnstädes), boende (ngnstädes); äfv. mer l. mindre bildl. Weste (1807). Bind den flyktige (dvs. Amor), besinna, / att din vän en gång vill finna / honom bosatt i ditt hem! Tegnér 2: 351 (1831). Några i Sverige bosatte Finnar. Ljunggren SAHist. 1: 269 (1886). jfr: I afseende på valrätt och valbarhet anses en person vara ”bosatt” inom den kommun, där han är lagligen mantalsskrifven, äfven om han bor inom en annan kommun. Aldén Medb. 1: 40 (1888). — särsk. (numera knappast br.) utan lokalbestämning: som har fast l. stadigvarande bostad, bofast. Bosatta nationer. Strinnholm Hist. 1: 593 (1834; i motsättning till nomader).
