BREDA bre3da2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
1) (numera mindre br.) landt. rad af sammanräfsadt o. till torkning utbredt hö l. dyl.; hösträng. Hopräfsa det afslagne gräset i flyter, stränger eller bredor. Linné Västg. 98 (1747). Ängshö .. får vanligen fullständigt torka på slag eller utbredt i ”bredor”, hvarefter det sammanföres i vålmar. LB 2: 67 (1899). — jfr HÖ-BREDA.
2) metall. lager af i sht silfver- o. blymalmer, sliger o. tillsatser för olika beskickningar hvilka utbredts i tunna lager öfver hvarandra i för nedsmältningen lämpliga proportioner. Rinman (1788). Af malmen, som var upplagd i breda, vägdes sättningen blott en gång för hvarje beskicknings breda. JernkA 1828, 1: 471. — jfr SMÅ-, STOR-BREDA.
SAOB
