publicerad: 1922
BRINNA brin3a2, v. -er brin4er, brann bran4, brunno brun3ω2, brunnit brun3it2, brunnen brun3en2. vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, Dähnert 29 (1746: upbrinnelse)), -ING († utom i ssgn BRINNINGS-TID, Wollimhaus Ind. (1652), Nordforss (1805; under brinna: Uppbrinning)); jfr BRAND.
Ordformer
(brijnna Ps. 1536, s. 94. — pr. sg. brinder GR 14: 157 (1542), Skogekiär Bärgbo Ven. 100 (c. 1650). — ipf. sg. brand KKD 3: 151 (1711))
1) vara antänd, stå l. vara i brand, stå i låga; förtäras af eld; om själfva elden: vara i det tillstånd l. den verksamhet som är utmärkande för elden; glöda, låga, flamma, blossa; äfv. opers.: det är eld (ngnstädes). Brinna med l. utan låga. Cigarren brinner ojämnt. Jag kan inte få det att brinna i kakelugnen. Det vill inte brinna. Herrans ängel (syntes) .. vthi en brinnande buska. Apg. 7: 30 (NT 1526). Eelden på altaret skal brinna, och aldrigh vthsleckias. 3Mos. 6: 12 (Bib. 1541). Det brinner en eld, han brinner så stark. Landsm. VII. 7: 115 (1892). — jfr FÖRBRINNA. — särsk.
a) i öfverförd l. oeg. anv. om eldstad l. annan behållare l. dyl. hvari elden befinner sig. (Tobaks)pipan vill inte brinna. En brinnande vgn. Dan. 3: 6 (Bib. 1541). (Om kolen) innehålla stybb i afsevärd mängd, så brinner kaminen illa. TT 1902, Allm. s. 411.
b) med särskild tanke på det af elden alstrade ljusskenet, om ljus o. d.; äfv. opers.; äfv. i öfverförd l. oeg. anv. om lampa, lykta l. dyl. hvari den brinnande ljuskällan befinner sig (jfr a). Ljuset, lampan, (ljus)kronan, facklan, lyktan brinner (bra, dåligt). Det brann i alla lampor och (ljus)kronor. Upp. 4: 5 (NT 1526). (De gåfvo tecken) om natten medh een brinnande lychta. Svart G1 65 (1561). I stjernor som på himlen brinnen, / jag ber er, slocknen och försvinnen! Tegnér (WB) 4: 33 (1822). Det brinner ljus i fönsterna på borgen. Tollin Dikt. 11 (1839, 1844). jfr: Öfverst (på triumfbågen) brunno drottningens alla .. namn. Palmblad Nov. 1: 199 (1840). — i bild. (Johannes) war itt brinnande och skinande liws. Joh. 5: 35 (NT 1526).
c) i fråga om ödeläggelse gm eldsvåda o. d. Det brinner! Mong hws brunno i grund. O. Petri Kr. 298 (c. 1540). När Grannens wägg brinner, så achta din egen. Grubb 575 (1665). Kyrckian .. brann til aska. BtÅboH I. 5: 42 (1681). Det har brunnit för honom. Cederschiöld Ordlek. 71 (1910).
d) (†) i fråga om vulkaniskt utbrott. Brinnande berg, eldsprutande berg, vulkan. Vij begofwe oss .. till det brinnande berget Vesuvium. Dahlberg Dagb. 67 (1656; Lundströms uppl.). At få se Heckla brinna. Troil Isl. 7 (1777). JernkA 1828, Bih. s. 24.
e) (i Finl.) i utvidgad anv. om mat som skadas gm för starkt l. för långvarigt utsättande för hetta vid stekning, kokning, bakning l. dyl.: brännas, brännas vid. All mjölkmat har en synnerlig benägenhet för att brinna i botten. Friberg Kokb. 11 (1893). Hon .. (skulle) se till att bakelserna inte brunno i ugnen. Lindberg FinNov. 1: 185 (1894).
f) närmande sig l. öfvergående i bet.: kunna brinna, låta sig antändas l. förtäras af eld, vara brännbar; ofta med en bestämning som angifver högre l. lägre grad af brännbarhet. Den torra veden brinner bättre än den fuktiga. Brinna som fnöske. Landell Bligh 63 (1795).
g) metall. om metall: på grund af syrsättning vid stark upphettning kasta omkring sig brinnande partiklar. När Blyet brinner, så röhr thet om medh een Jernsleeff, til thesz at thet alt warder til asko. Forsius Min. 76 (c. 1613). Ju mindre kiselhaltigt ett tackjern är, desto större benägenhet har det att vid utrinnandet ur masugnen ”brinna” eller under gnisterutkastning oxidera sig. JernkA 1873, s. 18.
2) bildl. i fråga om yttre företeelse l. kroppsligt tillstånd som på ngt sätt liknar l. påminner om en brand. — särsk.
a) med tanke på den af elden alstrade hettan. Blodet i them brann. Kolmodin QvSp. 1: 244 (1732). Nu brunno Adims läppar på Elmas mun. Lidner 1: 352 (c. 1785). Janson Par. 241 (1900). — särsk.
α) om (i sht hettande l. brännande) sjukdom l. åkomma, ss. feber l. törst l. dyl.: vara het som eld, bränna som eld; rasa; i p. pr. stundom med afbleknad bet.: häftig, våldsam. Brinnande hufvudvärk, hunger, törst, feber. P. Erici Musæus 2: 131 b (1582). Törsten på min tunga brann. C. V. A. Strandberg 3: 320 (1853).
β) om lefvande varelse l. om enskild(t) organ l. kroppsdel: vara häftigt angripen l. förtäras af ngn hettande l. brännande åkomma, ss. feber l. törst l. dyl.; ofta i förb. med prep. af för att beteckna åkommans beskaffenhet; äfv. (numera nästan bl. i högre stil) abs.: vara (feber)het; hafva feber. Brinna af feber, af törst. Läkedomar .., som mitt brinnande hufvud hielpa kan och minom maga, som ock brinner, svala kan och stilla. HH 20: 135 (c. 1565). Jag brann och frös, jag hade ordentlig feber. Key Res. 2: 82 (1846).
γ) (numera knappast br.) i p. pr. ss. adv.; ofta ss. rent förstärkningsord. En brinnande heet steen. B. Olavi 152 b (1578).
b) med tanke på det af elden alstrade ljusskenet: glänsa, lysa; glöda, flamma. Portar utaf brinnande demant. Öman Milton 45 (1862). — särsk. i fråga om ögonens l. blickens glans, i sht vid förhöjd liflighet l. stark sinnesrörelse. Hildebrand MagiaNat. 56 (1654).
c) med tanke på eldslågans l. glödens färg. En brinnande gyllende ferg. Rudbeck Atl. 2: 422 (1689). Kinderna brunno med två röda flammor. Benedictsson Peng. 128 (1885).
d) med tanke på eldens förhärjande kraft, i fråga om strid l. krig l. dyl.: rasa. HB 1: 99 (c. 1630). Kriget .. brinner på alle sijdor om oss. RARP 9: 100 (1664). jfr (†): Heele Europa hafwer brunnet af Örlogh. RARP 3: 389 (1644).
e) i fråga om vågsvall l. bränning l. dyl. Ther som strömmarna brinna. Wivallius Dikt. 103 (c. 1635). Sjön brann hvit. Lönnberg Syrend. 38 (1888).
f) i p. pr. i adjektivisk (l. adverbiell) anv. i vissa uttr.
α) i uttr. som beteckna: medan (ngt) pågår som bäst l. som värst l. intensivast. I l. under brinnande krig (jfr d). Sylvius Curtius 162 (1682). Under brinnande Termin. Porthan BrefCalonius 71 (1794).
β) (i sht hvard.) ss. förstärkningsord i uttr. som beteckna stor hastighet l. brådska l. ifver; möjl. snarast anslutande sig till 3 d. Han körde i brinnande karriär. På brinnande fläcken l. momangen, ögonblickligen. För brinnande lifvet, (så fort l. ifrigt) som om det gällde lifvet. Envallsson Niugg 47 (1784). Konduktören gnodde för brinnande lifvet efter kappsäcken. GHT 1898, nr 83 A, s. 3.
γ) [jfr d. brendende spørgsmaal, t. brennende frage, äfvensom fr. question brûlante] (föga br.) i uttr. en brinnande fråga o. d., aktuell, brännande. Carlson Hist. 4: 347 (1875).
3) (i sht i högre stil) i bildl. l. öfverförd anv. i fråga om sinnestillstånd l. sinnesrörelser o. d. (särsk. med tanken fäst vid eldens hetta o. intensitet, stundom äfv. vid dess förtärande kraft). — särsk.
a) om känsla l. lidelse l. dyl.: vara intensiv, stark, glödande; rasa. Hans nijt om Laghen brann. 1Mack. 2: 24 (Bib. 1541). Hämndbegäret brinner i hans bröst. Hagberg Pred. 6: 139 (1820).
b) om lefvande varelse l. om hjärtat l. sinnet l. dyl.: vara upptänd l. uppfylld l. förtäras af en stark känsla l. lidelse (i sht kärlek); oftast i förb. med prep. af (förr äfv. i) för att beteckna ifrågavarande känsla. Brinna af kärlek till ngn. Han brinner af ifver, nit, otålighet, stridslust, hat, vrede. Brinna af vetgirighet, nyfikenhet. Brinna af längtan l. begär l. dyl. att (få) göra ngt, äfv. (numera bl. ngn gg i poesi) enbart brinna att (få) göra ngt, ifrigt längta l. åstunda att få göra ngt. Kunne the icke holla renliffnat så giffue sigh vthi äkteskap, ty ath thz är bätre giffua sigh j äkteskap än brinna. 1Kor. 7: 9 (NT 1526; Vulg.: uri, gr. πυροῦσϑαι; Bib. 1917: vara upptänd av begär). Såå lath vor siell tich bliffua när, / och i thin kerliigh brijnna. Ps. 1536, s. 94. Gustaf Adolf brann af åstundan att själf få deltaga i belägringen. Hallenberg Hist. 3: 212 (1793). Jag brinner at få veta alt. Eurén Cora 88 (1794). — särsk.
i förb. med vissa prep. för att beteckna föremålet för känslan: brinna för ngn l. ngt, vara uppfylld af kärlek till l. hänförelse för ngn l. ngt. Lindschöld Vitt. 199 (c. 1670). Paulson Minnestal i Gbgs VSH 35 (1895, 1899). — (†) Brinna mot ngn, vända l. rikta sin kärlek l. dyl. mot ngn. Palma HimApot. a 5 a (1610). Nordenflycht QT 1745, s. 20. — (†) brinna till ngn l. ngt, vara uppfylld af begär till ngn l. ngt, ifrigt längta efter. Wivallius Dikt. 55 (1630). Sylvius Curtius 582 (1682).
c) i öfverförd l. oeg. anv. om ord o. d. som gifva uttr. åt ngn stark, ”brinnande” känsla l. dyl. (jfr d γ). Hans andakt brinner och hans ögon tåras. Crusenstolpe Mor. 5: 176 (1843). Oscar II 2: 287 (1876, 1887).
d) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.
α) om känsla l. lidelse l. dyl. (jfr a): glödande, lågande, het; stark, intensiv; häftig. Brinnande kärlek, längtan, begär, åtrå, ifver, nit, intresse, hänförelse, hat. Offuer all ting haffuer jw en brinnande kärleek inbyrdes. 1Petr. 4: 8 (Bib. 1541; NT 1526: stadugh). En brinnande tro. Rundgren Minn. 2: 223 (1870, 1883). — särsk. [jfr t. brennende liebe] i uttr. brinnande kärlek ss. benämning på växten Lychnis chalcedonica Lin., studentlysa, l. Lychnis coronaria Lin., kranslysa. Lilja FlOdlVext. 61 (1839). G. Löwegren hos Lindgren Trädg. 6: 152 (1876).
β) om lefvande varelse l. om hjärtat l. sinnet l. dyl. (jfr b): upptänd l. uppfylld af en stark känsla l. lidelse; passionerad; full af ifver o. intensitet; ifrig. Warer brinnande j andanom. Rom. 12: 11 (NT 1526). Brinnande af nit. Weste (1807). En brinnande .. patriot. Geijer I. 1: 241 (1845). Med brinnande hjerta. Rundgren Minn. 1: 115 (1853, 1870). — (†) Frankerijke synes icke hafwa warit för Swerige så brinnande som förr. RARP 8: 180 (1660).
γ) i öfverförd l. oeg. anv. om ord o. d. som gifva uttr. åt ngn stark, ”brinnande” känsla l. dyl. (jfr c): het, innerlig; passionerad; ifrig. En brinnande kärleksförklaring. Brinnande andakt. Brinnande böner. Phrygius MOlai A 8 b (1608).
δ) (numera mindre br.) ss. adv.: häftigt; ifrigt, lidelsefullt, passioneradt; innerligt. (Han) bleff aff Wrede så brinnande vptändh, at (osv.). Sylvius Curtius 507 (1682). Brinnande gerna. Wieselgren Hvirfl. 2: 89 (1891). Ingenting längtade hon så brinnande efter. Hallström Skepn. 113 (1910).
4) landt. om säd l. gödsel l. dyl.: jäsa l. förmultna (under utvecklande af hetta); brinna ihop; särsk. i p. pf. i adjektivisk anv. En Huuszhållare måste .. bringa sitt Gräsz uthi Såtar, doch icke emedan (dvs. medan) Gräset än är rått att det i Såten brinna kan. Rålamb 13: 25 (1690). Brunnen gödsel. Wallerius Åkerbr. 248 (1778). Ett partie mjöl, som brinner i säckarne på kärrorne. Bref 1808—09, s. 33. Arrhenius Jordbr. 1: 84 (1859). — (†) tr.: låta (ngt) ”brinna”. Så mycket gräs, som vpfodras, måste dagen förvt afslås och i vädret hälst i solsken brinnas 24 timar, på thet fränheten må afgå. Broocman Hush. 2: 221 (1736).
1) (numera knappast br.) brinna ned, brinna upp. O. Petri Kr. 99 (c. 1540). Carlstedt Her. 1: 51 (1832).
2) om eldvapen l. skott: aflossas, gå af, smälla af. VRP 1672, s. 459. Ett pistolskott brann af. Almqvist DrJ 119 (1834). —
BRINNA IHOP10 04, äfv. TILLHOPA040 l. 032. landt. till 4, om säd l. gödsel l. dyl.: (under utvecklande af hetta) jäsa l. förmultna (o. därigm sjunka ihop). Bureus Suml. 42 (c. 1600). —
BRINNA INNE10 32. om människa l. djur l. bohag o. d.: vid eldsvåda l. dyl. omkomma i l. förtäras af lågorna i ett brinnande hus l. dyl., blifva innebränd. Peringskiöld Vilk. 359 (1715). —
BRINNA LÖS l. LÖST. (†) om eldvapen l. skott: brinna af. HH 20: 262 (c. 1640). Skottet brann ej löst. Fryxell Ber. 7: 213 (1838). —
BRINNA NED l. NER10 4, förr äfv. NEDER. om ngt uppstående l. uppstapladt l. dyl.: fullständigt förtäras af eld, brinna upp (ända till grunden); brinna så att ingenting mera (brännbart) finns kvar (o. på grund däraf slockna). Hela huset brann ner. Brasan, ljuset har brunnit ner. Nordforss (1805). bildl. Tegnér (WB) 2: 186 (1815). Min hänförelse brann fort ned. Hallström El. 226 (1906); jfr BRINNA 3 a. jfr NEDBRINNA. —
BRINNA SAMMAN10 32 l. 40, äfv. TILLSAMMANS040 l. 032. landt. till 4: brinna ihop. Säden .. ligger .. och brinner tilsamens. GR 14: 4 (1542). Abelin TrInomh. 30 (1904). —
BRINNA TILL10 4. (numera mindre br.) fatta eld, börja brinna. Sahlstedt (1773). Så snart allt är klart för nattlägret, och elden brunnit till och värmer, lägger ni er. Schröder Skid. 79 (1900). —
Ssgr: A: (1) BRINN-BÄR. [sv. dial. (Dalarna, Värml.) brinnbär; möjl. ombildning af BRING-BÄR; jfr dock BRÄNN-BÄR] = BRINGBÄR. C. G. Kröningssvärd i AfhNaturv. 2: 107 (1831). 2NF (1905; under bringbär; anfördt fr. Värml.). —
(jfr 2 f β) -KÄR. (i Finl.) i uttr. för brinnkära lifvet, för brinnande lifvet. Topelius Fält. 5: 392 (1850, 1867). (Haren) sprang .. för brinnkära lifvet. Hembygden 1912, s. 84.
B: (1) BRINNINGS-TID. Brandsatsens brinningstid, som i sin helhet är 6 sekunder. UFlott. 3: 22 (1882). Ett oljehus så stort att det rymmer bränsle för 16 timmars brinningstid. SFS 1885, nr 3, s. 2.
Spoiler title
Spoiler content