BRUSK brus4k, sbst.2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar; äfv. (numera bl. i Finl.) BRUSKA, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(bruska Hammarsmedsordn. 1766, § 15 (: Bruskor), Bergroth (1887))
Etymologi
[sannol. en förvridning (under anslutning till BROSK) af t. frosch (i bet. 1, eg.: groda; jfr FROSCH, FROSK). Ordet möter tidigast (redan c. 1546) i ssgn HJULBRUSK, n. pl.]
tekn. i fråga om vattenhjulshammare.
1) trästycke (af seg björk) som fästes på lyftarmarnas öfre sida o. omedelbart verkar på hammarskaftet (”hammarblecket”); lapp, patén. Bergv. 1: 316 (1682). Zidbäck (1890). jfr TRÄ-BRUSK.
2) allmännare: lyftarm. NF (1878). jfr LYFT-BRUSK.
Ssg: BRUSK-RING.
2) till 2; om den grofva ring som är fastkilad på hjulstocken o. uppbär lyftarmarna: lyftarmring. NF 2: 1212 (1878).
