publicerad: 1931
Ordformer
(hiull (hiwll) 1524—1635. hjul (hiu(h)l, hiwl) 1528 osv. jul (iul, iwl, juhl, jwl) 1613—1929. jull 1635 (: jullmakaren)—1636. juul(l) 1636—1689)
Etymologi
[fsv. hiul, motsv. d. hjul, isl. hjól, hvel, mnt. wēl, holl. wiel, ffris. fial, feng. hweoȝol, hweowol, hweol, eng. wheel; av germ. hweh(w)ula-, till ieur. qeqlo-, en äv. i gr. κύκλος (se CYKEL) samt sanskr. cakrá, hjul, föreliggande, reduplicerad form av ieur. qel, vrida (jfr KOLONI, POL)]
1) på vagn o. dyl. fordon: var särskild av de kring en axel rörliga, cirkelrunda ”skivor” på vilka vagnen osv. är avsedd att rullande förflyttas o. vilka gm sin rotation (på grund av rullfriktionen) möjliggöra vagnens lätta o. hastiga rörelse utefter vägbanan; i äldsta tid massiva, senare vanl. sammansatta av nav, ekrar o. hjulring. Grofft skytte eller the stycker (dvs. kanoner) som på hiull stånda. G1R 9: 129 (1534). 1 Paar Skodda Juhl. OrdnLilleTull. 1658, s. D 3 a. Et Hiul på Vagnen gick något sönder. Humbla Landcr. 73 (1740). Hjul gamla obrukliga .. Lagde på tak eller satte på långa stänger eller stålpar förmenas afhålla hökar ifrån husen. Rothof (1762). Möller Jordbr. 135 (1881). Hjulen (till lokomotiv) brukade förr smidas, men utföras nu allmänt af mjukt martingjutgods. Lundberg Lok. 185 (1902). Vänliga .. människor ha lagt upp ett hjul på (hus-)gafveln (åt storken). Berg HägrStork. 192 (1920). — jfr BAK-, BOGGI-, BULT-, BÄR-, CYKEL-, FLÄNS-, FRAM-, FÖRESTÄLLAR(E)-, JÄRNVÄGS-, KÄRR-, LAVETT-, LEDAR-, LOKOMOTIV-, PLOG-, SKIV-, SPÅRVÄGS-, STYR-, TALLRIKS-, VAGNS-, VELOCIPED-HJUL m. fl. — särsk.
a) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt. De wersta hiulen wid wagnen knarcka mest. Hiärne 2Hdskr. 195 (c. 1715). Som hjulet smörjs, så löper vagnen. Kellgren (SVS) 6: 109 (1782).
c) i vissa prepositionella uttr. som beteckna att ngt förflyttas med vagn o. d. (i motsats till forsling med släde l. med fartyg o. d.), närmande sig l. övergående i bet.: hjuldon. I brist på segelbara floder, måste de nya förråderna fraktas på hjul. Fryxell Ber. 6: 433 (1833). Topelius Planet. 2: 74 (1889). — särsk. (†) i sådana uttr. som resa, åka med hjul o. d., åka med vagn l. kärra. Hülphers Dal. 100 (1762). Dessa åkte med släda, men vi med hjul. Leijonhufvud 2Männ. 194 (i handl. fr. 1800).
d) (i fråga om ä. förh.) vagnshjul l. vagnshjulsliknande redskap användt vid rådbråkning o. ”stegling”; särsk. i sådana uttr. som döma till stegel och hjul, döma till svärd och hjul, lägga å stegel och hjul o. d. Dømd[es] .. (Peder Skaning) .. til dødh[e]n, fførst til swerd och saa til hiwll. OPetri Tb. 25 (1524; uppl. 1929). Croppen satt[es] påå sødhra malm på jtt hiul, och hoffuudet påå nørra malm på en staka. Därs. 212 (1528). Såmbliga (som avrättats på Kolmården) äro medh hela kråppen lagde på juul. Bolinus Dagb. 51 (1670). MB 21: 3 (Lag 1734). Motionairen (har) .. yrkat .., att all qvalification af dödsstraff, såsom .. den döda kroppens utsättande på stegel, hjul .. måtte afskaffas. BtRStP 1834—35, VII. 1: nr 131, s. 7. — jfr STRAFF-HJUL.
e) om bild av ett hjul l. bild som liknar ett hjul; särsk. (i sht arkeol. o. rel.-hist.) om dylik bild (vanl. med två varandra vinkelrätt skärande, diametrala linjer) vilken användts ss. symbol för solen (l. en solgudomlighet) l. ss. magiskt tecken; jfr HJUL-KORS, SOL-HJUL. Nilsson Ur. 2: 2 (1862). Då solen tänktes som ett hjul, var det mycket naturligt, att hjulet skulle blifva en symbol af solen och solens gud. NordT 1901, s. 2. Almgren HällrKultbr. 86 (1927).
f) i mer l. mindre bildl. anv. (jfr g); särsk. (med tanken fäst vid det förhållandet att, då ett hjul roterar, en punkt på periferien än stiger mot höjdpunkten, än sjunker ned därifrån) i fråga om de ålderns o. lyckans växlingar som en människa är underkastad (uppåtgående o. nedgång, framåtskridande o. tillbakagång); numera bl. ngn gg tillf., utom i uttr. lyckans hjul (jfr 3 a), tidens hjul. Förhäff tigh icke j medgången, ty Hiwulet torff snart wändas. Balck Es. P 3 b (1603). KKD 5: 122 (1710). Men årets hjul lopp hastigt om. Atterbom SDikt. 1: 103 (1811, 1837). Tidens hjul vänder sig honom (dvs. den högmodige o. ovärksamme) förutan, och vänder honom sjelf derjemte. Geijer I. 5: 220 (1819). Krigets rullande hjul. Topelius Vint. II. 1: 95 (1850, 1881); jfr g γ. Han (dvs. skolgossen) nalkas det höga gymnasium, / medan sakta vrids tidens hjul. Levertin Dikt. 24 (1895, 1901). — särsk. i numera obr. uttr. Thet skal jw ther til komma, at .. (människorna) skola åka vth för hiwlet. PJAngermannus PMagni D 3 a (1605). Lyckan honom (dvs. J. III) högst på hjulet satt hadhe. Gustaf II Adolf 77 (c. 1620). — jfr LIVS-, LYCKO-HJUL m. fl.
g) i vissa bildligt använda uttr. (jfr f).
α) (föga br.) i uttr. som beteckna att ngt går fort o. d.; särsk. i uttr. sätta hjul under ngt, sätta fart på ngt, laga att ngt går raskt undan; gå som på (oljade) hjul, gå undan, ”gå som smort”. Känner jag Gustaf III rätt, så har han nog medel att sätta hjul under saken. Crusenstolpe Mor. 6: 85 (1844). Allt gick .. som på oljade hjul. Gripenberg TätnLed 72 (1886). — särsk. i uttr. gå som käpp i hjul, se KÄPP.
γ) [efter motsv. uttr. i hebr.] (†) låta gå hjulet över ngn o. d., krossa ngn, tillintetgöra ngn. En wijs Konung förskingrar the ogudhachtigha, och låter gå hiulet offuer them. Ordspr. 20: 26 (Bib. 1541; Bib. 1917: och låter tröskhjulet gå över dem). Spegel SalWijsh. 7 (1711).
h) (†) i namn på vissa lekar: borra hjul, ”borra guldäpple”; jfr GULD-ÄPPLE 1 b β. Ihre Superstit. 32 (1750). SvForns. 3: 385 (1842). — slå hjul, hjula (se d. o. 3 b). Holmberg (1795; under moulinet). Traktens barn sprungo omkring och slogo hjul. Wetterbergh Penning. 600 (1847).
2) föremål liknande ett hjul i bet. 1, avsett för olika praktiska ändamål; särsk. om dyl. föremål i maskin, mekanism o. d. som (med strömmande vatten, ånga o. d. som kraftkälla) tjänar att driva maskinen osv., l. som (försett med kuggar, vevstänger l. bana för transmissionsrem, lina o. d.) är avsett att överföra kraft till annan del av maskinen osv.; ofta elliptiskt för ssg med specialbet. Hjulet med valsen o. d., (mek.) en av de s. k. enkla maskinerna, baserad på o. exemplifierande hävstångens princip o. användning. VarRerV 39 (1538; om tramphjul). Förr än .. emboret gisnar widh brunnen, och hiulet söndergåår widh brunnen. Pred. 12: 6 (Bib. 1541). Triewald Förel. 1: 236 (1728, 1735). Floderus Fys. 1: 55 (1862). Witt Skeppsb. 285 (1863; om ratt). I löpverket hos ett ur befinna sig dels stora och dels .. små hjul bredvid hvarandra, och i regel drifver ett större hjul ett mindre. Ericsson Ur. 45 (1897). Allteftersom hjulaxlarna (på två utväxlingshjul) äro parallella, skära hvarandra eller korsas utan att råkas, erhållas cylindriska hjul, koniska hjul eller hyperbelhjul. Starck Hållf. 73 (1903). — jfr ARM-, AVKOPPLINGS-, BALANS-, BALANSER-, BOTTEN-, BROMS-, BRUNNS-, CELL-, CYLINDER-, DRAG-, DREV-, DRILL-, DRIV-, FJÄDERHUS-, FLÄKT-, FRIKTIONS-, HAK-, HAND-, HUVUD-, HYPERBEL-, INGREPPS-, INSTÄLLNINGS-, KAM-, KONTAKT-, KRAFT-, KRON-, KUGG-, MINUT-, RATT-, REM-, RUGGE-, SEKUND-, SKOP-, SKOVEL-, SLIP-, SNÄCK-, SPAK-, SPINDEL-, SPINNROCKS-, SPÄRR-, STEG-, STJÄRN-, STYR-, SVARV-, SVÄNG-, TAGG-, TAND-, TIM-, TRAMP-, TRANSMISSIONS-, TURBIN-, UPPDRAGS-, UTVÄXLINGS-, VANDRINGS-, VIND-, VING-, VÄND-, VÄRKNINGS-, ÖS-HJUL m. fl. — särsk.
a) (i sht förr) om det enklare drivhjul av trä som sättes i rörelse gm rinnande vattens motoriska kraft o. som i sht förr användes för att driva vattenkvarnar, hammare o. d., vattenhjul. Rudbeck Bref 66 (1670). Hiulet drifwes antingen med Öfwerfall .. eller med Vnderfall. Hiärne Berghl. 443 (1687; rättat efter hskr.). Wirsén Vis. 8 (1899). — jfr BOK-, BOKAR(E)-, BRÖSTFALLS-, HAMMAR-, HYTT-, INFALLS-, KONST-, KVARN-, SKVALT-, SMEDJE-, SPEL-, SPOL-, UNDERFALLS-, VATTEN-, VATTKONST-, ÖVERFALLS-HJUL m. fl.
b) (numera i sht i fråga om utländska förh.) om skovelhjul (vanl. sidohjul) som driver hjulfartyg. Hjulen äro öfverbyggde .. till undvikande af vatten-yr på däcket. Broling Ångb. 22 (1816). — jfr BABORDS-, LOVVARTS-, SIDO-, STYRBORDS-HJUL m. fl.
c) om hjul för spinning, repslagning o. d. BoupptSthm 1676, s. 649 b, Bil. 2NF 22: 1437 (1915). Allt var klart för garnspinning. Det fattades bara en pojke för att draga hjulet. Jansson Vändj. 10 (1930).
d) (förr) om hjulet i ett hjullås; jfr -LÅS. På Carbin lagas Hiuhlet. GenMRulla 1687, s. 665. Jochnick Handgev. 118 (1854). Alm VapnH 51 (1927).
e) (förr) på flintlåsgevär, om den med hanens axel fast förenade o. med denna roterande skiva som vid hanens uppspännande spänner slagfjädern, nöt(en). Almroth Karmarsch 638 (1839). Källström Jagt 109 (1850).
f) (†) benämning på den med taggar försedda, rörliga trissan i en sporre, sporrklinga. Stiernman Com. 1: 518 (1607). Weste (1807).
g) (förr) om liten trissa l. skiva som användes i stället för stråke vid spelning på vissa äldre stränginstrument tillhörande samma instrumentgrupp som nyckelharpan. Andersson Stråkh. 199 (1923).
h) [anv. sannol. utgående från a] (†) i uttr. gå som ett hjul, gå med jämn o. oavbruten gång, ”gå som en maskin”. Rådzembetet moste altijdh gå som itt juull och intet standa. RP 6: 39 (1636).
i) mer l. mindre bildl.; numera i sht i klar bild o. för att beteckna ngn ss. en relativt osjälvständig ”kugge” i ett maskineri. Spegel Oliw. B 2 b (1675). De förnämsta hjulen i intrigen. AJourn. 1815, nr 235, s. 2. (Assessor L. hade) ensam .. åtnjutit fördelarna af denna .. (skandal) hvars drifvande hjul han förnämligast varit. Blanche Våln. 701 (1847). Ett samhälle, där alla blott skulle bli hjul i en stor mekanism. Grimberg SvH 558 (1909).
3) i överförd anv., om föremål som gm sin rörelse l. form påminna om ett hjul (i bet. 1 l. 2). — jfr EKORR-, MÄT-, SLAMMER-HJUL m. fl. — särsk.
a) med vev försedd, vridbar, ihålig cylinder (trumma) för förvaring o. omblandning av lotter, tombolahjul. Lyckans hjul (jfr 1 f). Björn Bill. 6 (1786). — jfr LOTT-, LOTTERI-, LYCKO-, TOMBOLA-HJUL m. fl.
b) fyrvärk. om fyrvärkeripjäs som vid avbrännandet roterar o. därvid hjulformigt utsprider gnistor. Bergstedt Pyrotechn. 16 (1801). Törner Fyrv. 254 (1885). — jfr BRAND-, ELD-, HORISONTAL-HJUL.
c) handarb. om cirkelrunda, hjulliknande figurer i broderimönster. NJournD 1854, s. 38. Därs. s. 110.
4) cykel, velociped; bl. ss. första led i ssgr.
Ssgr: A: (1, 2) HJUL-ARM, r. l. m. (i sht i fackspr.) om var särskild av de armar (se ARM, sbst. III 4) som på ett hjul (i bet. 2) förbinda hjulringen l. lötkransen med hjulets centrum; i sht (förr) om dyl. arm av trä på vattenhjul; stundom äv. om eker på vagnshjul. Swedenborg Reg. 16 (1718). JernkA 1819, s. 91. Starck Hållf. 77 (1903). —
(1, 2) -AXEL, r. l. m. axel på l. till ett hjul; jfr AXEL, sbst.1 I 1, 2. Linc. (1640; under axiculus). 2UB 9: 122 (1905). Lagerlöf Körk. 26 (1912). —
(2 b) -AXEL-BALK. (i sht förr) skeppsb. benämning på hjulhuslångbalken, då denna samtidigt utgör stöd för hjulaxeln. Witt Skeppsb. 88 (1858). Ramsten NautHlex. 4 (1866). —
-BANA, r. l. f. (†)
2) (numera föga br.) till 1, om räl för vagnshjul; äv. om bl. den övre delen av en räl. VetAH 1776, s. 310. jfr: En upphöjd rygg (av rälen), här benämd hjulbanan. De Ron o. Virgin I. 1—3: 38 (1886). —
(1) -BAND. (i sht i fackspr.) metallring som omsluter (o. sammanhåller) ett hjul; äv. om med fläns försedd ring rundt ”kroppen” av lokomotivhjul; jfr -RING. BoupptSthm 6/6 1672. Hwasser HbLokF 22 (1865). Hjul och hjulband till jernvägsfordon. SFS 1891, nr 64, s. 23. Hjulband å trähjul. JernkA 1901, s. 57. Patent nr 16065, s. 1 (1903). jfr GJUTSTÅLS-, JÄRN-, STÅL-HJULBAND m. fl.
-vals, pl. -ar.
-valsvärk, n. —
(2) -BAROMETER. (i sht förr) kvicksilverbarometer på vilken lufttrycket angives medelst en visare anbragt på ett hjul som sättes i rörelse av en omkring detta löpande tråd vilken med sin ena ända är fäst vid en på kvicksilverpelaren vilande flottör. VexjöBl. 1842, nr 22, s. 4. UB 2: 118 (1873). Björkman (1889). —
(1) -BAS, r. (i fackspr.) på fordon med mer än ett hjulpar (i sht järnvägsvagnar, spårvagnar o. d.): avståndet mellan det främsta o. det eftersta hjulparets axel (totala hjulbasen); särsk. i uttr. fast hjulbas, om avståndet mellan det främsta o. det eftersta hjulparet med fasta (dvs. i förh. till vagnsredet icke vridbara) axlar; äv. i fråga om velociped: avståndet mellan framhjulets o. bakhjulets axlar. TT 1877, s. 185. Patent nr 1176, s. 1 (1888). Lokomotivs fasta hjulbas får icke vara större än banans krökningsförhållanden medgifva. SFS 1905, nr 40, s. 7. Patent nr 40131, s. 1 (1916). SvD(B) 1927, nr 201, s. 5 (i fråga om velociped). —
(1) -BEN. (numera mindre br.) i pl.: ben deformerade gm hjulbenthet; förr äv. i sg.; äv. (i sht med.) liktydigt med: hjulbenthet. Slobbe, kom och medh sitt hiwlbeen, / Och Thorbiörn medh sin bredhe Näse. Fosz 64 (1621; nt.: Slobbe mit deme krummen bêne). Rudbeck Atl. 3: 582 (1698). Hjulben är den motsatta felställningen (mot koben). Wretlind Läk. 2: 84 (1894). Då han (dvs. bondkavaljeren) synes bakifrån, framställer sig .. ett väldigt tomrum mellan hans hjulben. Rosenius Naturst. 8 (1897). särsk. (†) veter. om dylika ben resp. dylik deformation hos häst, ngn gg äv. hos ko. Ehrengranat HästRör. 18 (1818). Billing Hipp. 154 (1836). —
(1) -BENT, p. adj. om person: som har ben deformerade gm hjulbenthet; ofta motsatt: kobent; äv. i överförd anv. Hjulbent gång. Hjulbent som en kavallerist. VocLib. avd. 19 (c. 1580). Bergman LBrenn. 69 (1928). jfr: Nå, Jergen Puckel, ta hatten i hand: / Var inte hjulbent och skrapa i sand. Bellman 3: 43 (1790). särsk. veter. Juhlin-Dannfelt (1886). —
-BENTHET—0~2 l. ~20. av vissa sjukdomar (vanl. rakitis), stundom äv. av ridning framkallad deformation av de nedre extremiteterna, bestående i benpipornas (särsk. i underbenet) böjning o. utåtbuktning, varigm benen mer l. mindre visa konturen av ett hjul. Collin Ordl. (1847). SFS 1919, s. 673. —
(1, 2) -BLADS-NATE. bot. den med cirkelrunda, hjulliknande blad försedda vattenväxten Batrachium circinatum Sibth. Nathorst SvVäxtn. 57 (1905). —
-BOCK, r. l. m.
1) vagnmak. till 1: ställning l. underlag som användes vid tillvärkning l. reparation av hjul. ArbB 269 (1887).
2) [jfr motsv. anv. i t.] (i sht förr) bärgv. till 2 a: stöd av massivt trä som sättes under hjulstocken på ett vattenhjul o. d. för att förebygga alltför stark skakning i hjulhuset. Möller (1790). Dalin (1852). —
(1) -BORR. vagnmak. grov borr för utborrning av hål till hjulaxeln i hjulnavet; jfr NAVARE, NAV-BORR. Möller (1790). Eneberg Karmarsch 1: 148 (1858). —
(2 a) -BRUSK. (†) = BRUSK, sbst.2 1. 8 lisp. ”kökenfett” till (insmörjning av) ”hjulvalar och hjulbrusk”. Johansson Noraskog 2: 151 (cit. fr. c. 1546). —
(1 d) -BRÅKA, v. [efter t. radbrechen] (†) tortera o. avliva medelst hjul, rådbråka. Itt vmlöpande och taggat hiwl, ther medh hiwlbråkadhe man then Gudz försmädharen. 2Mack. 13: 6 (Bib. 1541). Lind (1749). —
(1 o. 2) -BRÄCKA, r. l. f. (föga br.) bot. växten Saxifraga aizoides Lin., med hjulformig blomkrona, gullbräcka. Nyman VäxtNatH 2: 14 (1868). MosskT 1896, nr 4, s. 21. —
(1) -BÅR.
1) (numera bl. starkt bygdemålsfärgat i södra Sv.) skottkärra; jfr RULL-BÅR. Lind (1749; under rad-bäre). Lindfors (1815; angivet ss. provinsiellt).
2) (i fackspr.) sjukbår på hjul. PT 1905, nr 181, s. 3. Sjuktransportbilar, hjulbårar och andra sjuktransportmedel. 2NF 38: 315 (1926). —
(2 b) -BÅT. (numera i sht i fråga om utländska förh.) jfr -ÅNGARE. HforsD 1875, nr 4, s. 2. Man .. ansåg, att hjulbåtar gingo stadigare än propellerbåtar. TT 1889, s. 22. 2UB 9: 585 (1906). —
(2 a) -BÄCK. (i sht i fråga om ä. förh.)
(1 o. 2 a) -BÄNK. i sht vagnmak. bord l. underlag som användes vid tillvärkning l. reparation av hjul; jfr -BOCK 1. Rinman 2: 415 (1789). LfF 1840, s. 78. —
(1) -BÖSSA. (i sht i fackspr.) bussning i ett hjulnav, utgörande axelns lagerskål. DA 1824, nr 48, s. 8. Hästarne .. togo till galopp ..(;) gick gjorde det, så att hjulbössorna kunde hafva tagit eld. Almqvist Går an 115 (1839). 2NF (1909). —
(1 o. 2) -CENTRUM. (i fackspr.) = CENTRUM 4 b. Uggla Skeppsb. SvEngLex. (1856). TLev. 1909, nr 16, s. 2. —
(1) -CIRKEL. vagnmak. mått användt vid utskärning av hjul; jfr CIRKEL II 1. Grundell UnderrArtill. 221 (1705). BoupptVäxjö 1818. Landsm. II. 3: 99 (1887). —
(2) -DJUR. zool. (individ av) en till maskarna hörande djurgrupp som på kroppens främre del bär en med flimmerhår besatt, rund skiva påminnande om ett kugghjul, virveldjur. TLäk. 1832, s. 8. 1Brehm III. 2: 232 (1876). —
(1) -DON, n. fordon l. körredskap på hjul; motsatt: släde, kälke o. d. Aken Eldsl. 44 (1797). Med hjuldon farbar väg. Widmark Helsingl. 2: 91 (1849). 2NF 24: 574 (1916). —
(1) -EKE, sbst.1 (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) ämne av ek för tillvärkning av hjul; jfr EKE, sbst.1 1. 1 parti virke bestående af ek- och björkplank, hjuleke (osv.). BoupptVäxjö 1897. —
(1) -EKER, förr äv. -EKE, sbst.2 (hjul- 1640 osv. hjuls- 1538—1764. -e(e)k 1579—1899. -e(e)ke 1640—1652. -e(e)ker 1538 osv.) eker på l. till hjul i bet. 1. VarRerV 43 (1538). (Ekens) virke är starkast af alla och brukas till skepp, hjulekrar och dylikt. Berlin Lrb. 58 (1852). Hjulekrar, -lötar och -nafvar. SFS 1896, nr 28, s. 9. —
(2 b) -FARTYG~02, äv. ~20. (numera i sht i fråga om utländska förh.) = -ÅNGARE. KrigVAT 1858, s. 318. Ekelöf Skeppsm. 207 (1881). —
(1) -FLÄNS. (i sht i fackspr.) i fråga om hjulpar på järnvägsvagn, spårvagn, lokomotiv o. d.: från insidan av hjulringen (stundom tillika från utsidan) utgående kant l. fals som förhindrar hjulen att glida av spåret. TByggn. 1859, s. 52. SFS 1905, nr 40, s. 2. —
(1, 2) -FORMIG. Marklin Illiger 40 (1818). särsk. bot. i uttr. hjulformig (blom)krona, om blomkrona med mycket kort l. nästan omärklig pip o. med utbredt, platt bräm. Hartman Fl. XXXVII (1820). 2NF 17: 114 (1912). —
(2) -FRÄSARE, r. l. m. (i fackspr.) om hjulformig fräsare; jfr FRÄSARE, sbst.2 1. Lenhardtson Tandl. 85 (1897). —
(1) -FÖNSTER. [jfr motsv. anv. i t.] konst. benämning på en i sht i senromansk o. unggotisk arkitektur uppträdande, rund fönsterform med från ett navliknande midtparti radiellt utgående stavar. Brunius Resa 1838 115 (1839). Wrangel ByggnH 23 (1904). —
(1) -FÖRE, n. före för hjuldon; motsatt: slädföre. Weste (1807; med hänv. till vagnsföre). Min afsigt vore att med hjulföre hinna .. till Omsk. Castrén Res. 2: 423 (1848). Östergren (1927). —
(2) -GUNGA, r. l. f. (i sht förr) benämning på ett vid nöjesfält o. d. användt, stort, vertikalställt hjul som roterar omkring en axel o. som rundtom i periferien försetts med i särskilda axlar hängande säten för passagerare; jfr PARISER-HJUL. Man roar sig (i en by utanför Petersburg) på hjulgungor, så breda att 4 à 5 personer hafva rum på hvart säte. CRBerch (c. 1737) i 3SAH 28: 139. Lundin (o. Strindberg) GSthm 109 (1880). —
-GÅNG, pl. -ar. särsk. konkretare.
1) (numera knappast br.) till 1, om avståndet mellan hjulen på ett hjulpar; jfr GÅNG I 9 c. Alle (hjulen måste vara) lika i hjulgången. VetAH 1776, s. 308.
2) (i fackspr.) till 1, om hjul(par) med tillhörande axel; jfr -SATS. TT 1891, s. 120. Är det sommar, anbringas under granens mitt (då den skall forslas) en hjulgång och vid framändan en s. k. släpkälke. AllmogHemsl. 16 (1915).
3) (numera föga br.) till 2 a, om (det roterande) vattenhjulet med omgivande rum. Min värsta fruktan var att hon i mörkret skulle nalkas hjulgången och nedstörta. Almqvist Skälln. 62 (1838). Schulthess (1885). —
-HAKE.
1) (i sht förr) till 1: hake varmed en vagn bromsas; jfr BRINK-HAKE. Sjögren (1795). Dalin (1852). Cannelin (1921).
(2 g) -HARPA, r. l. f. (förr) ett slags nyckelharpa vars strängar strökos med ”hjul”. VarRerV 47 (1538). Wollimhaus Ind. (1652). —
(1) -HARV. (mindre br.) landt. harv som går på hjul. Björkman (1889). TLandtm. 1900, s. 381. Cannelin (1921). —
(2) -HUS.
1) (i sht förr) byggnad l. skydd för vattenhjul. (De hava) dheras hammar .. uthan tillståndh till julhuus, damb och taak reparerat. Johansson Noraskog 3: 249 (i handl. fr. 1684). Linné Sk. 385 (1751). Då gick .. (mjölnaren) ut i hjulhuset, men inte heller där såg han något fel. BygdFolk 126 (1927).
2) (numera i sht i fråga om utländska förh.) huv som omsluter övre delen av skovelhjul på en hjulångare, vid fartyg med sidohjul vilande på (hjulhusbalkarna o.) hjulaxelbalkarna (resp. hjulhuslångbalkarna). JernkA 1840, s. 183. SPF 1859, s. 383. Ångfartyget ”Thorild” med .. de stora hjulhusen midskepps. Wulff 80År 121 (1926).
3) (†) urmak. den del av ett ur i vilken fjädern är belägen, fjäderhuset. SvTyHlex. (1851). Dalin (1852).
Ssgr (till -HUS 2; numera i sht i fråga om utländska förh.; skeppsb.): hjulhus-balk. benämning på vardera av de två grova balkar som på fartyg med sidohjul gå tvärs över fartyget, med sina ändar räckande till hjulhusets yttersida o. på dessa uppbärande hjulaxelbalken (resp. hjulhuslångbalken). Uggla Skeppsb. SvEngLex. (1856). Konow (1887).
-båge. benämning på vartdera av de bågböjda trän som bilda stommen i ett hjulhus. Witt Skeppsb. 88 (1858). NF 6: 1335 (1883).
(1) -HÄFTE. (†) hämkedja l. hämsko på hjul; jfr -HAKE. Lind (1738; under rad-sperre). Larsen (1865, 1884). —
(1) -KARTA. geogr. benämning på en under ä. medeltiden uppkommen, cirkelrund kartbild, schematiskt framställande jorden med gm medelpunkten i T-form gående, ekerliknande gränslinjer mellan de tre då kända världsdelarna: T-karta. Nordenskiöld Periplus 97 (1897). 2NF 9: 966 (1908). —
(1) -KORS. i sht. rel.-hist. i en cirkel inskrivet likarmat kors användt ss. symboliskt l. magiskt tecken; jfr HJUL 1 e. (Det är även) nyttigt att måla antingen hjulkors eller ett vanligt kors på ladugårdsdörrarne. Wigström Folkd. 1: 105 (1880). —
(2) -KRAN. (†) = -SPEL. Nordström o. Dahlander ÖrebroSl. 44 (cit. fr. 1585). At påhla i blöt Leergrund och Klappergrund med Vind-Krahn, Juhl-Krahn eller Rycke-Krahn. Carlberg SthmArchitCont. E 4 a (1740). JernkA 1833, s. 664. —
(1, 2) -KRANS. (hjul- 1852 osv. hjule- 1745) i sht tekn. den yttre, ringformiga delen av ett hjul, i vilken ekrarna resp. ”armarna” äro fästa; jfr LÖT-KRANS. VetAH 1745, s. 230. TT 1902, M. s. 7. —
(2 c) -KRONA. repslag. å repslagarhjul av äldre konstruktion: den ovanför ”hjulet” befintliga, vridbara ställning i vilken ”drifterna” (se d. o. 14 c γ) äro anbragta. 2NF 22: 1437 (1915). —
(1, 2) -KROPP. (i sht i fackspr.) på hjul till järnvägsvagnar, lokomotiv o. d. samt på massiva hjul, ss. tallrikshjul, vissa kugghjul o. d.: den del som ligger mellan navet (resp. axelhålet) o. hjulringen (resp. hjulets kuggar). TT 1872, s. 222. (Ett kugghjul) hvars hjulkropp formats såsom en med spår försedd vefskifva. Därs. 1873, s. 273. Hjulringarna krympas på hjulen, d. v. s. deras inre diameter svarfvas omkring 1/1000 knappare än hjulkroppens yttre diameter. 2UB 9: 237 (1905; i fråga om hjul till järnvägsvagnar). —
(2 a) -KVARN. (förr) kvarn driven av vattenhjul; i sht om dylik kvarn med horisontal hjulaxel; ofta motsatt: skvaltkvarn (med vertikal hjulaxel). SUFinlH 1: 92 (1600). Lankeqvarn .. (förbättrad) ifrån Enfota til Hjulqvarn. VDAkt. 1748, nr 89. I floden äro många hjulqvarnar bygde på Pråmar. Björnståhl Resa 5: 165 (1779). Hjulqvarnar, hvilka anlades af Domkyrkor och Kloster öfver allt. Nordin i 2SAH 4: 125 (1806). särsk. (†) i uttr. enfota hjulkvarn, skvaltkvarn (”fotkvarn”). BtSH 4: cii (1757). —
(1) -LAVETT. artill. lavett vars kropp i främre delen vilar på en axel med tvenne hjul; jfr BLOCK-HJULS-LAVETT. Billmanson Vap. 64 (1880). 19 st. 12 cm. kanoner med dels hjullavetter, dels släpor. BtRiksdP 1890, Saml. 1. I. 1: 4Hufvudt. s. 46. —
(1, 2) -LIK, adj. Möller (1790). särsk. bot. jfr -FORMIG slutet. Euphrasén Linné 46 (1792; om hjulformig blomkrona). Hjullika blad bestå af småblad, som från bladskaftets spets utbreda sig strålformigt åt alla sidor. Forssell InlBot. 142 (1888). —
(1, 2) -LIKNANDE, p. adj. —
(2 d) -LÅS. (hjul- 1667 osv. hjule- 1640 (: julelåås byssor)—1668) (förr) benämning på visst slag av lås i handeldvapen vars mekanism utgjordes av en tandad l. räfflad ståltrissa (”hjulet”) som gm en fjäder bragtes att rotera mot ett i hanen fäst svavelkisstycke o. som gm den härvid uppkommande friktionen orsakade fängkrutets antändande: fyrlås, sint. 1. hagelbössa med inwendigt hiullåås. BoupptSthm 1668, s. 71 (1667). SP 1792, nr 42, s. 4. jfr Alm VapnH 49 ff. (1927).
(1) -LÅSNING, förr äv. -LÄSNING. (i fråga om ä. förh.) bromsning vid åkning (i utförsbacke) åstadkommen därigenom att hjulen hindrades att gå rundt (”låstes fast”). Billmanson Vap. 74 (1880). Såsom äldre metoder (vid bromsning) må nämnas hjullåsning med kedja eller tåg. Holmberg Artill. 3: 117 (1883). —
(1, 2) -LÖT, förr äv. -LÖTE. (hjul- 1640 osv. hjuls- 1538—1683) (i sht i fackspr.) benämning på var särskild av de böjda trädelar av vilka ett vagnshjuls krans l. ring är sammansatt; förr äv. om motsv. del på vattenhjul. VarRerV 43 (1538). Wagnen har Hiwl, sammangiorde aff .. 6 Hiwlslötar, och äfwen så månge beslagh. Schroderus Comenius 457 (1639). Rothof 182 (1762). LdVBl. 1831, nr 18, s. 3. Cnattingius Skogslex. (1874, 1894). —
(1) -MAKARE. (hjul- 1525 osv. hjula- 1526. hjule- 1618) person som har till yrke (l. åliggande) att tillvärka vagnshjul. SthmSkotteb. 1525, s. 299. PH 2: 1139 (1734). Dalin (1852). 1MinnNordM VIII. 3: 5 (1884).
Ssgr (förr): hjulmakar(e)-bila, r. l. f. bila av det slag som användes av hjulmakare. DTilas (1760) i Fatab. 1912, s. 49.
(4) -MAN, m. [jfr d. hjulmand] (†) cyklist. TIdr. 1884, s. 85. (Järnvägarna hava) lemnat hjulmän rätt att vid resor medföra velociped som resgods. Östberg Vel. 92 (1894). GHT 1897, nr 265 A, s. 2. —
(1, 2) -NAV. (hjul- 1682 osv. hjuls- 1541—1884) den i midten av ett hjul belägna, av trä l. metall förfärdigade, cirkelrunda krans som omsluter hjulaxeln o. från vilken ekrarna radiellt utgå; förr äv. i överförd anv. om axelhålet. Syr. 33: 5 (Bib. 1541). (Sv.) jwls naaf, (lat.) Tubus rotæ. Linc. (1640). Hjulnafven (på magister Brelins vagn) voro ej skodde inuti, dock nöttes de icke af jernaxelen, utan axelen snarare af trädet. Linné Vg. 227 (1747). VetAH 1760, s. 217. Hjulnafvet föreföll henne tjärigt att stiga på (när hon skulle stiga av vagnen). Almqvist Går an 98 (1839). SJ 3: 280 (1906). jfr: (Sv.) Hiwlsnaff. (t.) Eine felge am Radhe. (lat.) apsis. Schroderus Dict. 65 (c. 1638). —
(1) -NAVARE, r. l. m. [fsv. hiulnavar] (föga br.) hjulborr. BoupptSthm 18/12 1686. JernkA 1833, s. 665. —
-NÅL. (hjul- 1557 osv. hjuls- 1738—1755)
2) (i sht förr) till 2 a, på hjul med hjulstock: från ”stocken” utgående tapp vars fria spets vilar i hjullagret; jfr AXEL-TAPP. Johansson Noraskog 2: 328 (i handl. fr. 1557). Rothof 58 (1762). Alla hjulnålar .. löpa uti pannor af en hård Metall. VetAH 1772, s. 136. 2NF (1909). —
(2) -ORGAN. zool. benämning på den för hjuldjuren karakteristiska hårkransen på kroppens främre del. Thorell Zool. 2: 420 (1865). 2NF 11: 1420 (1909). —
(1) -ORM. orm som enligt folktron kan bita sig i stjärten o. rulla som ett hjul. Dalin Vitt. 5: 307 (c. 1753). Wigström Folkd. 2: 120 (1881). LfF 1914, s. 284. —
(1, 2) -PINNE. (numera föga br.) hjulsprint; jfr AXEL-PINNE 1. Serenius (1734; under linch-pin). Rinman 2: 1128 (1789). Auerbach (1909). —
(2 a) -PLANK. (†) koll.: plank av det slag som användes vid byggande av vattenhjul o. d.? Johansson Noraskog 1: 148 (i handl. fr. 1785). NoraskogArk. 6: 87 (1816). —
(1) -PLOG. i sht landt. benämning på plog vars ås löper på hjul. Serenius EngÅkerm. 73 (1727). Hjulplogar .. hafva ett eller två hjul framför, så att billen icke kan skjuta ned sig djupare än man från plöjningens början åsyftat. Svederus Hlex. (1869). LmUppslB 895 (1923). —
(3) -REGEL, pl. -reglar. tekn. på runda hänglås: hjulformig skiva rörlig kring en tapp samt försedd med hak för låsets reglande. UB 6: 155 (1874). 2NF 17: 159 (1912). —
(1, 2) -RING. (hjul- 1544 osv. hjuls- 1749) den yttre, ringformiga delen av ett hjul i vilken ekrarna resp. ”armarna” äro fästa; särsk. i inskränktare bemärkelse, dels om den yttersta, vanl. av metall bestående ring som omsluter lötarna l. (på hjul av järn o. d.) den mot lötarna svarande delen av ett hjul, dels om gummiring på automobil, cykel o. d. (Av stångjärnet) är smidt hjulringar på hammarhjulet. Johansson Noraskog 2: 138 (i handl. fr. 1544). Linné Sk. 386 (1751). Lötarna, hvilka bilda sjelfva hjulringen. ArbB 272 (1887). Hjulringarna (på den gamla kärran) sitta så lösa, att de skramla. Lagerlöf Körk. 26 (1912). —
-RINGS-BROTT. (i sht i fackspr.) särsk.: brott å järnvägsvagns l. lokomotivs hjulring (hjulband). JernkA 1905, s. 532. 2UB 9: 237 (1905). —
(2) -ROCK. (numera bl. i fackspr.) spinnrock (med hjul); motsatt den äldre ”rocken” utan hjul (spinnkäppen, sländan). BoupptSthm 9/4 1607. Broman Glys. 3: 130 (c. 1730). 2NF 26: 730 (1917). —
(4) -RYTTARE. (numera, utom mil., knappast br.) cyklist; särsk. mil. (fullt br.) för spanings- o. rapporttjänst på cykel utbildad militär; jfr CYKEL-ORDONNANS. SvHjulförbÅrscirk. 1892, s. 74. 2NF (1909). —
(1) -RÄFSA, r. l. f. (mindre br.) landt. räfsa på hjul; motsatt: släpräfsa. Fyris 1894, nr 1, s. 1. LmUppslB 506 (1923). —
(1) -SATS. (i fackspr.) jfr -GÅNG 2. TT 1883, s. 94. Med hjulsats förstås ett par hjul, fastsittande vid sin axel, således ej inkommande lösa hjul med tillhörande axlar. VaruförtTulltaxa 1: 274 (1912). —
(1) -SKENA, r. l. f. (hjul- 1539 osv. hjule- 1613)
1) järnskena (bestående av en l. flera delar) som fastnitas omkring ett hjul för att sammanhålla detta o. utgöra skydd mot nötning o. d.; jfr -RING. VaruhusR 1539, s. 5 a. ArbB 272 (1887).
(1, 2) -SKIVA. tekn. skivformigt hjul för fordon, transmissioner o. d., skivhjul. Patent nr 55623, s. 1 (1923). —
(1) -SKO, r. l. m. (i sht i fråga om ä. förh.) bromsinrättning bestående av en järn- l. träkloss (eg. med en fördjupning i vilken hjulet vilade) som i utförsbackar lades framför ett av vagnshjulen för att hindra detta att löpa rundt, ”hämsko”. VexiöBl. 1812, nr 4, s. 3 (i bild). Ingen så liten backhympel finnes, att .. (kuskarna) ej stiga af och ställa hjulskon .. i ordning. Snellman Tyskl. 41 (1842). WoJ (1891). —
(2) -SKOPA. tekn. enklare maskin (använd i sht vid vägarbeten) bestående av en större, på hjul monterad, i vertikal led svängbar metallskopa. SDS 1918, nr 244, s. 1. Svedala .. Hjulskopor. Därs. 1919, nr 214, s. 1. —
(2) -SKOVEL. (i sht i fackspr.) skovel på l. till vattenhjul l. på l. till skovelhjul på hjulångare. CPolhem i VetAH 1742, s. 164 (i fråga om vattenhjul). (Ångaren) Svithiods hjulskoflar piska vattnet till skum. Solnedg. 2: 384 (1911). —
(1) -SKRÄNKNING. tekn. benämning på det förfarande varigenom ekrarna på ett hjul (för att hjulet skall bliva starkare) ställas i viss lutning till lötkransens plan; äv. konkretare, om vinkeln mellan ekerns medellinje o. lötkransens plan. KrigVAH 1835, s. 43. De Ron o. Virgin I. 5—7: 18 (1887). —
(1) -SMÖRJA, r. l. f. vagnssmörja. Lind (1738). Blandad med fett utgjorde tjäran en förträfflig hjulsmörja. Fatab. 1925, s. 3. —
(1) -SPAK, r. l. m. (†) spak med vilken en vagn bromsades; äv. bildl., i uttr. lägga axeln till hjulspaken, bromsa, hålla igen. VRydberg i SvTidskr. 1873, s. 525. jfr Ahlström Eldsl. 398 (1879). —
(1) -SPARR, anträffat bl. i sg. best. -sparren. [efter t. radsperre] (†) jfr -HAKE, -HÄFTE. Hiwlsparren, til at häffta Wagnen vthi thet branta nedkörandet. Schroderus Comenius 458 (1639; lat. sufflamen, t. Radesperre). —
(2) -SPEL. (förr) benämning på ett slags vindspel vars horisontellt vilande axel vreds rundt medelst ett vid axeländan fäst, med pinnar (handtag) försett hjul (”spindelhjul”); jfr -VIND. Stål Byggn. 1: 166 (1834). Zidbäck (1890). —
(1) -SPIK. i sht vagnmak. grov, med platt huvud försedd spik varmed hjulskenan fästes vid lötarna. Johansson Noraskog 2: 267 (1882; efter handl. fr. 1551). 4GbgVSH V—VI. 4: 43 (1903). —
(1) -SPINDEL. zool. (individ av) den till vävspindlarna hörande underordningen Orbitelariæ, vars arter spinna hjulliknande nät. 1Brehm III. 2: 191 (1876). —
(4) -SPORT. (numera föga br.) cykelsport. NerAlleh. 1886, nr 84, s. 1. Östberg Vel. 11 (1894). Östergren (1927). —
(1, 2) -SPRINT. sprint som fästes i hjulaxelns ända (på hjulets utsida) för att kvarhålla hjulet på axeln, luns; jfr -NÅL 1, -PINNE. Berndtson (1880). Östergren (1927). —
(1) -SPÅR.
1) spår (i marken, vägbana o. d.) efter vagnshjul o. d. Schroderus Dict. 125 (c. 1638). Hazelius Bef. 182 (1836).
2) bildl. Det går i de gamla hjulspåren l. i det gamla hjulspåret l. i gamla hjulspår, det går på det gamla vanliga viset, ”i de gamla gängorna”. Komma in i de gamla (rätta) hjulspåren, komma in i de gamla (rätta) vanorna. Ngt går i l. följer samma hjulspår (som förut), ngt går i samma gängor (som förut). Wieselgren SvSkL 3: 359 (1835). Stadigt och konseqvent, följa ett och samma hjulspår. Böttiger i 2SAH 49: 232 (1873). Hans tankar gingo i helt andra hjulspår än hennes. Heidenstam End. 57 (1889). Allt gick i gamla goda hjulspår. GHT 1895, nr 232 A, s. 3. —
(2) -STEKSPETT. (förr) stekspett försett med hjul för kringvridningen, stekvändare. BtÅboH I. 7: 26 (1635). —
(1) -STEN. [namnet givet på grund av likheten med ett hjul] geol. (†) stjälkled av fossila krinoidéer (hårstjärnor). Bromell Berg. 47 (1730). Heinrich (1814). —
(1) -STICKA, r. l. f. (†) hjulsprint. En hjulsticka var uthoppad och hjulet färdigt att rulla af. VexiöBl. 1817, nr 31, s. 3. —
-STOCK.
1) vagnmak. till 1: ställning i vilken hjulet fastsättes, då hjulnavet skall borras ut. Möller (1790). ArbB 269 (1887).
2) (i sht förr) till 2 a: den grova (av en l. vid större hjul av flera sammansatta stockar bestående) axel som uppbär ett vattenhjul o. dyl. o. som överför den genom hjulets rörelse uppkommande kraften; jfr HJÄRT-STOCK. Johansson Noraskog 2: 138 (cit. fr. 1548). Rinman (1788). (Hjulstocken) måste alltid vara så beskaffad, att hjulets axel (dvs. axelriktning) är den samma som hjulstockens. JernkA 1829, Bih. s. 301. Östergren (1927). —
-STOCKS-DYNA, r. l. f. (i sht förr) till -STOCK 2: ”dyna” l. underlag (av trä, metall o. d.) för hjulstock; jfr DYNA, sbst.1 4. JernkA 1830, s. 412. —
-STOL.
1) (mindre br.) till 1: (i sht av konvalescenter o. invalider använd) stol som rullas på hjul, rullstol. FRuneberg (1878) hos Söderhjelm Runebg 2: 489. Lundell (1893).
2) (†) till 2: träställning i l. på vilken ett hjul vilar. Linné Ungd. 2: 210 (1734). VetAH 1753, s. 153.
3) (†) till 2 d, benämning på studeln i ett bösslås. Källström Jagt 109 (1850). Dalin (1852; med hänv. till studel). —
(2 a) -STUGA. [jfr fsv. hiulastova] (†) = -HUS 1. Johansson Noraskog 2: 136 (1882; efter handl. fr. 1544). —
(1) -STÄLL. tekn. vagnsunderrede för ett l. flera hjulpar; boggi. JernkA 1868, s. 41. Patent nr 1724, s. 1 (1889). —
(1, 2) -SVARV. tekn. svarv avsedd för svarvning av metallhjul, remskivor, linskivor o. d. UB 6: 29 (1874). —
(2) -TAPP. tapp på hjulaxel l. hjulstock; jfr -NÅL 2. Johansson Noraskog 2: 138 (cit. fr. 1544). Klint (1906). —
(1) -TRYCK. tekn. det tryck som ett hjul (vid stillastående) utövar på ett underlag; jfr SKEN-TRYCK. Högsta (tillåtna) hjultryck. Holmberg Artill. 3: 97 (1883). SFS 1923, s. 470. 3NF (1928). —
(1, 2) -TRÄ. (i fackspr.) trävirke varav hjul förfärdigas; i fråga om ä. förh. äv. om virke till hjulstockar. 2NF (1909). —
(1) -TÅNG, pl. -tänger. handtv. tång med långa skänklar, företrädesvis använd, då den glödgade hjulskenan lägges på lötkransen. BoupptSthm 27/9 1673. Almqvist Skälln. 50 (1838). Zidbäck (1890). —
(1) -UNDERREDE~0020. vagnsunderrede med hjul. En grön Coupee-Vagn på Kälkar med Hjul-underrede til, är til salu. DA 1793, nr 8, s. 2. TLev. 1907, nr 6, s. 3. —
(2) -UTVÄXLING~020. tekn. benämning på den anordning varigenom mekanisk energi överföres förmedelst hjul (ss. friktions-, rem-, kugghjul o. d.); äv. konkret. Pasch ÅrsbVetA 1844, s. 2. 2NF 29: 591 (1919). —
(2) -VAL, r. l. m. [jfr -VÅL] (†) benämning på var särskild av de pinnar som sammanhålla ett pinndrivhjul (”trälla”); jfr TRÄLL-KAVLE. Johansson Noraskog 2: 151 (cit. fr. 1546). Hallenberg Hist. 2: 869 (i handl. fr. 1613). —
(1, 2) -VED.
2) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) sammanfattande benämning på lötarna i ett hjul, lötkrans; jfr -RING. Agardh (o. Ljungberg) II. 2: 248 (1856). 4GbgVSH V—VI. 4: 43 (1903). —
(2) -VEV. (i sht förr) vev på vattenhjul (för drivning av ”stånggång”) l. på sådant hjul som drages för hand. ESwedenborg (1719) i NoraskogArk. 4: 223. Luttropp Svarfk. 139 (1839). —
(1) -VÅL, r. l. m. (hjul- 1700—1839. hjule- 1640—1652) (†) [jfr sv. dial. hjulvål o. -vård]
1) benämning på trä som på åkdon av äldre konstruktion förenade hjulaxeln med vagnskorgen (l. vagnshäcken). Linc. Dd 1 a (1640). Hamb. (1700).
(2) -VÄRK, n. [fsv. hiula värk, pinohjul, stegel] i sht tekn. anordning av flera hjul avsedda att utföra ett mekaniskt arbete; äv. bildl. Hiärne Berghl. 452 (1687). Brunius SkK 303 (1850). Uppfinningen af ur med hjulverk. Ericsson Ur. 38 (1897). —
(1) -ÅKDON~02 l. ~20. (mindre br.) åkdon som går på hjul. Thunberg Resa 1: 13 (1788). Cannelin (1921). —
(2 b) -ÅNGARE. (numera i sht i fråga om utländska förh.) ångfartyg som framdrives medelst skovelhjul. UB 7: 371 (1874). 3NF (1928). —
(2 b) -ÅNGBÅT~02, äv. ~20. (numera i sht i fråga om utländska förh., mindre br.) hjulångare. BtRiksdP 1870, I. 1: BerRik. s. 17. 2UB 9: 532 (1906). —
(2 b) -ÅNGFARTYG~002 l. ~200. (numera i sht i fråga om utländska förh., mindre br.) hjulångare. SPF 1858, s. 230. VFl. 1911, s. 99. —
(1) -ÅRDER. (i vissa trakter) landt. jfr -PLOG. 2UB 4: 46 (1899). Hjulårder, en typ som hos allmogen endast förekommit i södra Sverige. Erixon SkansenKultH 144 (1925). —
(1) -ÅS. (†) hjulaxel. Broman Glys. 3: 42 (c. 1730). Lind (1749; under achs). VexjöBl. 1842, nr 10, s. 3.
-MAKARE, se A.
C (†): HJULE-KRANS, -LÅS, -MAKARE, -SKENA, -VÅL, se A.
D (†): HJULS-EKER, -LÖT, -NAV, -NÅL, -RING, se A.
HJULA, v.1, se d. o. —
HJULAD, p. adj. försedd med hjul; numera bl. (mindre br.) ss. senare led i ssg, = -HJULIG. Lind (1749; under rädericht). —
HJULIG, adj. försedd med (så l. så beskaffade l. så l. så många) hjul; jfr BRED-, FYR-, TVÅ-, ÅTTA-HJULIG m. fl. —
HJULING, sbst.1, r. l. m.
2) (järnv., vard.) benämning på trehjulig tralla som (av banvakt) framföres medelst sparkning l. stakning; äv. (mindre br.) om motordressin. SD(L) 1902, nr 54, s. 4. LD 1909, nr 164, s. 3.
3) ss. senare led i ssg, för att beteckna fordon som har så l. så beskaffade l. så l. så många hjul; jfr HÖG-HJULING m. fl. samt FYR-, TRE-, TVÅ-HJULING m. fl.
Ssg: hjulings-skjuts. (järnv., vard., mindre br.) till HJULING, sbst.1 2: transport l. befordran med motordressin. Hjulingsskjuts kan erhållas till Tyfors, 6 km. SvKomm. 1929, nr 5, s. 32. —
Spoiler title
Spoiler content