BUMSA bum3sa2, äfv. 40, f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[jfr nor. dial. bumsa i liknande bet., äfvensom sv. dial. bumsa, gå drumligt, d. bumse, (drumligt) falla l. stöta emot med ett doft ljud; samhörigt med BUMS]
(numera bl. ngn gg, starkt hvard. l. bygdemålsfärgadt) grof, ohyfsad kvinna, ”lunsa”. CIHallman 62 (1775). Så snart man går i förtroende med sådane bumsor, så bli de näsvisa. Dens. 323 (1778). jfr: Jungfru Bumsa. Dalin Arg. 2: 199 (1734, 1754). — jfr BOND-BUMSA.
SAOB
