SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1924  
BUR bɯ4r, sbst.2, m.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[fsv. bur, bure, inbyggare, stadsbo, af mnt. būr, invånare, bonde, borgare, motsv. holl. boer (jfr BOER), mht. bure, bur, t. bauer, m.; till BO, v.; jfr BUR, sbst.1, BURSKAP]
1) (†) bonde; äfv. nedsättande: bondtölp. Messenius Blanck. 5 (1614). Borgaren och Bwren, / Skil allena Mwren. Fosz A 2 a (1621). NHolgeri Troijenb. D 3 b (1632). (Flickan till bonden som kysst henne:) Ach ach hwad giorde tu tin buur, / Tin arge Tiuff och Bofwer. Tidfördrijf A 7 b (c. 1695).
2) borgare; bl. ss. första led i vissa ssgr, ss. BUR-BREF, BUR-GÄLD, BUR-SPRÅK; jfr BURSKAP.
Ssgr: A: (1) BUR-AKTIG. [fsv. buraktogher] (†) VarR 13 (1538). Tempeus Messenius 168 (1612). —
(2) -BREF. (bur- 1734 osv. bura- 1640—1851. bure- 1661) [fsv. bura bref; jfr mnl. buurbrief] handling l. urkund hvarigenom burskap (se d. o. 1) meddelas åt en person, burskapsbref, borgarbref; ngn gg i utvidgad anv.: upplåtelsebref, fastebref; legitimationshandling. Pasz eller burabreff till .. (resans) fortsettiande. BtHforsH 3: 163 (1640). OrdnTaxaDomar 1661, s. A 3 b. Han stängde in een tomt, en lustgård skiön och wider, / .. Gaf sielfwer bura-bref, och hyrde vth then gård. Spegel ÖPar. 4 (1705). Vil någor burskap vinna, .. giöre så vanlig Borgare ed: sedan gifves honom burbref ther å. HB 3: 1 (Lag 1734). De burabref, Magistraterne .. för .. (de examinerade sjökaptenerna) utfärda. SPF 1851, s. 89. 1NJA 1874, s. 397. —
(1) -BÄNGEL. [af mnt. būrbengel] (†) bondtölp, bondlurk. GR 23: 349 (1552). —
(1) -DAG. [efter BURSPRÅK 1 i anslutning till HERRE-DAG] (†) = BURSPRÅK 1. HertCarlReg. 7/5 1597. —
(1) -GAFFEL, pl. -gaffler. [jfr sv. dial. (Finl.) pojk-gaffel, okynnig pojke] (†) lurk, slyngel. Porthan BrefCalonius 67 (1794). Calonius Bref 80 (1794). —
(2) -GÄLD. [fsv. bur(a)giäld, af mnt. būrgelt] (†) burskapsafgift. VRP 1624, s. 77. —
-MAN, sbst.1 (sbst.2 se BIRMAN), pl. -män, förr äfv. -männer (Nilsson FolklFest. 192 (1915)) [fsv. buraman, af mnt. būrman, storbonde]
1) till 1.
a) (förr) i pl., benämning på ett slags knippor (idoler) af halm (jfr ex. från 1751). Under ryggåsen sitta merendels 1 doussin helt smala halmkärfvar, som icke äro tjockare än en barne-arm, och kallas Burmänner, hvilka dit sättas Jule-afton, då Jule-halmen utbredes på golfvet. Linné Sk. 38 (1751). NordT 1902, s. 266.
b) [jfr SLÅTTERGUBBAR ss. benämning på samma växt] (†) i pl., benämning på växten Arnica montana Lin., hästfibla. Linné Fl. nr 684 (1745; anfördt fr. Bohuslän). Retzius FlOec. 66 (1806). Dalin (1850).
2) (†) till 2: borgare. Stiernman Com. 1: 748 (1619). —
-SPRÅK, se d. o. —
(2) -VÅRD. (bure- 1593) [fsv. burvardher] (förr) hvarje borgare åliggande nattlig vaktpatrullering i staden; äfv.: person som fullgör sådan patrullering. OPetri (1525) i SthmTb. 1: 42. ÅthskSthmStadzOrd. Extr. 2 b (1646).
B (†): (2) BURA-AFGIFT. burskapsafgift. SPF 1837, s. 208. Därs. 1838, s. 309. —
-BREF, se A.
C (†): BURE-BREF, -VÅRD, se A.
Spoiler title
Spoiler content