[fsv. bursprak, liksom d. bursprog af mnt. būrsprāke; jfr BUR, sbst.2 2, o. SPRÅK]
1) (i fråga om förh. före 1600) ”samtal” l. sammanträde som hölls af öfverhetsperson l. maktägande med borgerskapet i en stad l. med folket i en landsdel. GR 3: 363(1526). Erchebispen med the gambla aff rådhet, hölt burspråk på torghet (i Uppsala). OPetri Kr. 303(c. 1540). Svart G1 22(1561). — (†) skämts.: samtal. Si! jag .. hölt ett långt burspråk med honom, frågandes honom om allt nytt. Ekeblad Bref 1: 387(1655).
2) (i fråga om medeltida förh.) vid burspråk i bet. 1 gjordt offentligt tillkännagifvande l. beslutade kommunala stadgar. Spegel 474(1712). NF(1878).
3) vanl. öfvertäckt, ofta på konsoler hvilande balkongliknande utbyggnad, i sht utmärkande för medeltidens förnämligare borgarhus o. rådhus o. på dessa senare tjänande ss. uppehållsplats för öfverhetsperson l. maktägande vid burspråk i bet. 1. GR 2: 261(1525). Å västra sidan finnes utbyggt burspråk för bottenvåningen, vilket burspråk för andra våningen slutar med öppen balkong. PT 1914, nr 184 A, s. 3.
