SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1924  
BÅGNA bå3gna2, i mellersta o. norra Sv. stundom boŋ3na2; äfv. BUGNA bɯ3gna2, i mellersta o. norra Sv. stundom buŋ3na2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE; jfr BÅGNA, sbst. (se nedan under afledn.).
Ordformer
(bågna (bogna) SvOrds. A 3 b (1604) osv. bugna Stiernhielm Herc. 506 (1648, 1668), Östergren (1917). bögna GCederhielm Vitt. 101 (c. 1690))
Etymologi
[fsv. bugna, motsv. d. bugne, isl. bogna; inkoativbildning till BÖJA; jfr BÅGEN]
I. intr.
1) (numera i sht i högre stil) blifva krokig, krökas, i sht på grund af svaghet l. under inflytande af stor tyngd, stort tryck o. d.; böja sig, svikta, gifva efter, ”gifva sig”. Stolparna bugna. Stiernhielm Herc. 506 (1648, 1668). Tre Åsar måste vara i Ryan, hvarpå Säden ligger, .. på det icke Stängerne må bugna. Salander Gårdsf. 115 (1727). Hans stripiga skägg börjar gråna och ryggen har bugnat. GHT 1898, nr 4, s. 2. Stormen hven allt skarpare, och trädtopparna bågnade som om de varit på väg att flyga bort med yrvädersmolnen. Zilliacus Aho Panu 284 (1898). — särsk.
a) i sammanställning med BRISTA. Bettre är thet trä som bågnar än thet som brister. SvOrds. A 3 b (1604). — (†) Dhet måste antingen bogna eller brista. Grubb 29 (1665).
b) om träd, grenar o. d.: nedtyngas på grund af riklig mängd af frukt (l. löf l. dyl.); äfv., oeg., om matbord o. d.: digna af riklig mängd maträtter o. d.; ofta, t. ex. om åkerfält, bl. för att angifva öfvermått af l. öfverflöd på ngt. Träden bugna / Af margahanda frucht. Spegel ÖPar. 67 (1705). Bordet bågnar ej af kräsliga anstalter. Chydenius 125 (1765). Grenarne bågna under oliver. CVAStrandberg 3: 379 (1855). Men blir det regn .., komma fälten att bugna af säd. PT 1910, nr 153 A, s. 3.
c) (mindre br.) om yta o. d.: (ställvis) gifva efter (för tryck l. slag o. d.), böja sig, ”gifva sig”; bucklas. Klingorne skola gnista kring Hielmarne och Brynjorna bogna under Slagen. Mörk Ad. 1: A 2 a (1742). Isen bågnade under mig. Ahrenberg Män. 4: 266 (1909).
d) (†) om slagordning l. dyl.: gifva efter, svikta. Verelius Götr. 194 (1664). Bondehären .. började bågna midt på. Fryxell Ber. 1: 118 (1823).
e) (†) allmännare: böja sig; bildl. All min håg vill .. för digh bögna. GCederhielm Vitt. 101 (c. 1690).
2) blifva buktig, slå sig. Ur ett bugnadt fönstergaller / Syns en nymph med skinnkarpus. Bellman 3: 108 (1790). Träskifvor .., hvilka kunna svälla utan att bugna. 2UB 1: 451 (1898; om ”fyllningar” i panelverk).
3) (†) icke längre hålla sig upprätt, böja sig, luta, sjunka ned. Trädet bugnade och föll omkull. JSwedberg (1729) i KyrkohÅ 1900, s. 95. De stolta stammar i det lugna / Med knak och brak till jorden bugna. Bellman SkrNS 2: 73 (1777).
4) (i högre stil) blifva bågformig l. hvälfd, hvälfvas, bukta sig. (Kokospalmerna) krökia sine Lööf at the som Skölden bugna. Spegel GV 124 (1685). Molnfri bågnar vårens ljusa himmel. Weibull LundLundag. 243 (1862).
II. (enst.) tr.: komma (ngt) att böja sig, böja, kröka. En vindil .. bugnade rågaxen. Norlind Hell 1: 277 (1912).
Särsk. förb.: BÅGNA NED l. NER10 4. (föga br.) till I 1: sänka sig, sjunka ner. Vädrena susa, / Sig böljorna krusa, / Bugna ner. Bellman 3: 80 (1790). Öfvertyngda af plommon / bågnade grenarne ner på träden. Lagerlöf Theokr. 51 (1884). —
BÅGNA UT10 4. till I 2: få en utbuktning, gifva sig ut. König Mec. 93 (1752; om stockarna i en träbyggnad). Den del af seglet, som bågnar mest ut för vinden. SD(L) 1897, nr 568, s. 1.
Afledn.: BÅGNA, r. l. f. (†) till I 1: inbuktning. Then trinde Figuren (dvs. cirkeln) .. haar ingen anstöt, ingen bogna .., ingen krook, eller kula. Schroderus Comenius 760 (1639).
Spoiler title
Spoiler content