BÅNG boŋ4, sbst.1, n. ((†) r. Löfman AmLuther 18 (1747, 1766)); best. -et; pl. (knappast br.) = (Sahlstedt(1757, 1773)).
Etymologi
[fsv. bang; jfr fd. o. isl. bang; af en stam som står i afljudsförh. till BUNGA, sbst., trumma, o. trol. är ljudhärmande; jfr BÅNGA, v.1; för bet.-utv. jfr BRASK o. BULLER]
1) (numera föga br. utom i bygdemålsfärgadt spr.; jfr a) dån, buller; gny, larm; förr äfv. om bullrande fest o. d.; ngn gg öfvergående i bet.: larmande, oroligt lif. Hesten Fördes In, I Troghe medh Bångh. Visb. 1: 367(c. 1657; om den trojanska trähästen). (Hertig Bengt) värderade högre en stilla lefnad än det bång, som följer med en vidlyftig ärelystnad. Lagerbring 1Hist. 2: 517(1773). Runeberg 1: 10(1832, 1851). Då skriar .. (krögaren) med gny och bång, och du blir groft bemött. Karlfeldt FlPom. 21(1906). — jfr BRUD-, GÄSTABUDS-BÅNG. — särsk. i vissa stående uttr.
a) (fullt br.) (med) buller och bång, se BULLER 4 a.
2) (numera föga br.) ”väsen”, bråk; ståt, prakt; förr äfv.: hofverande, skräfvel. Dalin Vitt. 4: 388(1746). Under mycket bång och ceremoni (installerades) De la Gardie till ordförande i frimurarelogen. CFDahlgren(1824) hos Thomander TankLöj. 133. Stilla skulle stoftet gömmas, / Utan bång och prål för verlden. Öman LyrBl. 1: 84(1857). Ahrenberg Män. 2: 56(1907). — bildl., i förb. göra bång af l. öfver (sig l. ngt), göra väsen af (sig l. ngt), förr äfv.: hofvera sig öfver. Någre giorde bång af sin milda Öfverhets Nåd. Dalin Arg. 1: 131(1733, 1754). De tider äro förbi, då man kan rigtigt förargas och göra bång öfver småsaker. Palmblad(1816) hos Ljunggren SVH 5: 27. Han gör inte mycket bång af sig. Lönnberg Cas. 87(1882).
3) (†) orolighet; uppror. Schroderus Dict. 65(c. 1638). Linc. K k k k 3 a (1640).
