SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1924  
BÅNG, adj. -are (Schroderus Kors. 268 (1641)).
Etymologi
[fsv. bang; jfr d. bange, af mnt. l. t. bang(e), af förstafvelsen bi- o. ango, adv. till fht. engi, t. eng, trång (se ÅNGEST); jfr BANG o. BÅNG, sbst.2]
(†)
1) rädd, ängslig. Fosz 60 (1621). Tegel E14 281 (1612). Tw Wildiur .. så grymme och förfärlige, at then raskaste skulle wara bång för them. Schroderus JMCr. 484 (1620). RARP 4: 342 (1650).
2) bekymmersam, svår, besvärlig, brydsam. Öfwerföll så Hannibal .. the Romares Lägher oförmodeligen, och giorde the Romare myket bångt. Schroderus Liv. 311 (1626). Girs G1 29 (c. 1630). När iagh om Morgonstund strax säger en Loffsång, / Then Dagen görs migh godh, och blifwer icke bång. JJFougdonius hos Arvidi A 6 a (1651).
Afledn.: BÅNGA, v.1 (†) till 1.
1) tr.: göra rädd l. ängslig. Theres hierta blef bångat. PolitVis. 211 (c. 1600).
2) dep.: vara rädd, frukta. At wij ey skulle skräckas och bångas, / I Himmelen ha wij medlare många. Brasck FörlSon. I 1 a (1645).
BÅNGHET, f. (†) till 1: rädsla, ängslan. Hiertans Ångest och Bångheet. Schroderus Kors. 10 (1641).
BÅNGIGHET, f. [efter t. bangigkeit] (†) i ssgn HJÄRTE-BÅNGIGHET.
Spoiler title
Spoiler content