SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1924  
BÅNG boŋ4, sbst.2, n. ((†) f.? Visb. 1: 83 (1573), Phrygius Föret. 14 (1620)).
Ordformer
(bånga Wennæsius Vitt. 214 (c. 1680). bång(h)e Visb. 1: 122 (c. 1620; möjl. adj.), Bondepract. B 4 b (1662))
Etymologi
[jfr ä. dan. o. ä. t. bange, f., samt BANGE o. BÅNG, adj.]
1) (numera bl. tillf. o. arkaiserande) rädsla, ångest; oro. När Siwardh thet förnam, vart honom bångh. LPetri Kr. 33 (1559; möjl. adj.). Min owen gör migh så stoort bong. Ps. 1572, s. 19 a. Giör tigh (o min själ) icke sorg och bång, / Fast tu än här lider twång. Därs. 1695, 287: 13. Bed vid din moders graf på knä, / då Satan gör dig bång! Karlfeldt FlPom. 58 (1906).
2) (†) förfång, förtret; ondt; kval; särsk. i förb. bång och ve l. dyl. Nådhughe Konung Jagh hafver skuttidh ihjäl fanen (sade bonden som skjutit en apa), aller skal han göra oss något bong, Gudh hafvi lof så vist. Bureus Suml. 39 (c. 1600). Wil han migh ey betala een gång, / Jagh skal göra honom wee och bång. Brasck FörlSon. I 2 a (1645). Twångh, giör fattig man bångh .. (dvs.) Dhen fattige måste altijd wara vnder Ooket. Grubb 829 (1665). Hans stufva blif(ver) icke soopatt, icke sängen bäddatt, uthan bång och tvång. VDAkt. 1671, nr 220.
Spoiler title
Spoiler content