publicerad: 1922
BRUD brɯ4d, sbst.1, f., i bet. 1 g r. l. f.; best. -en ((†) -an Carl XII Bref 41 (1701: bruan)); pl. -ar ((†) -er GR 16: 5 (1544), Peringskiöld MonUpl. 149 (1710)).
Ordformer
(bru A. Brahe Tideb. 97 (1617: Bruennes), Wengelin GMinn. 144 (1893: bruframma; bygdemålsfärgadt); jfr Moberg Gr. 99 (1815). brur Lindström Härjed. 83 (1894: brurgåfva). brod BtÅboH I. 6: 225 (1633: Broda Cronor))
Etymologi
[fsv. bruþ, motsv. d. brud, isl. brúðr, got. brûþs, svärdotter, fsax. brūd, fht. brūt, t. braut, feng. brȳd, eng. bride, äfvensom (lånadt från germ. spr.) fr. bru, svärdotter. Jfr BRUDTBONDE, BRUDTÖFVERSKA]
1) benämning på kvinna vid det tillfälle då hon ingår äktenskap; kvinna på sin bröllopsdag. Taga ngn till (sin) brud. Hemföra ngn ss. (sin) brud. Stå brud, eg.: stå ss. brud (iförd bröllopsskruden) o. vigas vid altaret, vigas (ss. brud). Hon är så fin som om hon skulle stå brud. Joh. 3: 29 (NT 1526). Een iungfru förgäter .. icke sin krantz, eller een brwdh sina hedhersgåffuo. Jer. 2: 32 (Bib. 1541). Barn döpes och brudher wijes frame i kyrkion. SynodA 2: 60 (1610). Een lustig Bru / Plä blifwa snart een Sorgfull Fru. Lucidor (SVS) 466 (1674). Om det regnar i brudens krona när hon åker till kyrkan, skall det vara lyckligt tecken. HallFmÅ 1: 27 (efter handl. fr. 1796). I kungar, skön Ingeborg är mig kär, / af Eder jag henne till brud begär. Tegnér (WB) 5: 29 (1825). Bruden bör ha pängar i sin sko, så blir hon aldrig fattig. Landsm. VIII. 3: 373 (c. 1900). (†) En köpmans dotter .., som den dagen stod brud med en skeppare. 2Saml. 7: 6 (i handl. fr. 1781). — jfr BOND-, DIAMANT-, FLÄT-, GULD-, JUNGFRU-, KRON-, SILFVER-, ÄNKE-BRUD m. fl. — särsk.
a) i ordspr. o. ordspråksliknande uttr. Dhen Lyckan råkar, han föhrer Brwden heem. Grubb 69 (1665). Han sitter som Brwd i blåå mantel. Dens. 307; jfr: Man får ej altid sitta som brud i blå mantel, d. ä. man får taga i och hjelpa til. Rhodin Ordspr. 92 (1807); jfr BLÅ 1 k ζ.
c) i mer l. mindre bildl. anv. (Visheten) haffuer iagh elskat .. och tenckte tagha migh henne til brwdh. Vish. 8: 2 (Bib. 1541). Om sommaren kläder sig jorden till brud, / Om vintern så drager hon svepningens skrud. Wallin Vitt. 2: 106 (1821). Du vattnets brud, du Birgers stad (Stockholm). B. E. Malmström 6: 182 (1847); jfr MÄLAR-BRUDEN. — särsk.
α) [jfr det ss. symboliskt uppfattade i Höga visan skildrade kärleksförhållandet, äfvensom Jes. 62: 5] relig. om den kristna församlingen l. den enskilde troende kristne (l. den kristnes själ) i förh. till Kristus (l. Gud). The wille offra gudhi theres barn (gm att sätta dem i kloster), så at the skulle wara hans brudhar. O. Petri Clost. F 3 b (1528). Frögda tigh tu Christi brudh. Ps. 1695, 116: 1 (om församlingen). Rudin 1Evigh. 1: 51 (1871, 1878). — jfr HIMLA-, KLOSTER-BRUD.
β) [jfr Upp. 17] relig. i uttr. den babyloniska bruden o. d., om påfvedömet i Rom; jfr BABYLONISK c α. Ps. 1536, s. 82. Sij, man haar dyrckat för en Gudh, / .. Then stora Babyloniske brudh. Ps. 1695, 236: 5.
d) i utvidgad anv. ss. benämning på den kvinnliga hufvudpersonen i vissa folkliga festtåg (som mer l. mindre efterlikna bröllopsfesterna); särsk. ss. senare ssgsled. — jfr BLOMSTER-, MAJ-, MIDSOMMARS-, PINGST-, VÅR-BRUD m. fl.
e) i utvidgad anv. om djur. Adlerbeth Ov. 221 (1818). Dufvan kuttrar för sin brud. Sätherberg Dikt. 2: 70 (1840, 1863).
f) (†) oeg. om ngt som ngn eftersträfvar l. rivaliserar med ngn annan om. OxBr. 10: 211 (1617). 2:ne giöra sig hopp om Zweibrücken, .. det wore roligt, om en tredje kunde skilja trätan åt, ock få bort bruden. Hermelin BrefBarck 139 (1707). Elfsborg, Gullberg, Götheborg och Nylödese var den rätta bruden, som .. (danskarna) friade till. Hallenberg Hist. 2: 620 (1790).
g) i växtnamn; särsk. i uttr. brud och brudgum, benämning på växten Geum rivale Lin., fårkummer. Fries Ordb. (c. 1870). — jfr FJÄLL-BRUD m. fl.
2) om nygift maka. Han var ute på bröllopsresa med sin unga brud. En gammal äkta man regeras af sin brud. Thomander 3: 361 (1826). Sundén (1885).
3) (numera utom i Finl. bl. i högre stil) (ngns) blifvande brud, trolofvade, fästmö; käresta. A. Brahe Tideb. 136 (1620). Fästman ryckes från brud, sonen från gråtande mor. Tegnér (WB) 6: 17 (1827). Sin brud så mången locka plär / I våda och förråda. Rydberg Faust 30 (1876). jfr Bergroth FinlSv. 179 (1917).
Sammansättningar (till 1).
Anm. Åtskilliga af här nedan anförda ssgr beteckna förh. o. sedvänjor som numera antingen helt tillhöra en gången tid l. fortlefva hufvudsakligen i vissa (mer l. mindre aflägsna) landsbygder, hvarföre orden numera bl. förekomma dels i bygdemålsfärgadt spr. o. dels i folklifsskildringar o. d. Ssgrna afse i många fall icke endast bruden utan både brud o. brudgum (eller bröllopet).
A: BRUD-AND. den med glänsande fjäderskrud försedda andfågeln Aix sponsa Lin. Den vackraste af alla änder är Brudanden, eller Karolina-Anden, .. en öfver hela Nordamerika utbredd och derstädes talrikt förekommande fogel. 1Brehm 2: 516 (1875). —
-BAD. (jfr anm. ofvan) bad som bruden enl. häfdvunnen sed tog aftonen före bröllopet. Rudbeck Atl. 2: 539 (1689). SvFolkH I. 1: 128 (1914). —
-BADSTUGA~020. (jfr anm. ofvan) Brudbadstufvan eller den solenna Badstufvugången, som Bruden med process och Gästabod aftonen för (dvs. före) sin hedersdag anställde, har (afskaffats). SvMerc. 1763, s. 296. Dalin (1850). —
-BIBEL. om de biblar som på föranstaltande af Fruntimmersbibelsällskapet i Sthm utdelas åt oförvitliga brudar. VDArk. 20/9 1844. SvBibSällsk. 1815—1915 59 (1915). —
-BLOSS. (bruda- P. Erici, Linc. (1640; under nuptialis)) (jfr anm. ofvan) bloss (l. ljus) som bäres framför l. tändes till ära för brudparet; jfr -FACKLA. (Han) hölt sitt bryllop .. medh pipande, dantzande och brudabloss. P. Erici Musæus 4: 122 a (1582). Lönnberg Holmfr. 294 (1895). —
-BORD. (brude- SvForns. 1: 6) bröllopsbord; i sht om det bord vid hvilket brudparet har sin plats vid bröllopsmåltiden. SvFolkv. 1: 99. Vand att åsidosättas, drager sig alltid den Svenska bonden tillbaka, när hedersrummen vid brudbordet utdelas. Afzelius Sag. 6: 228 (1851). särsk. i uttr. gifva på brudbordet, vid bröllopsfesten framlägga gåfvor på bordet till brudparet; gifva bröllopsgåfvor; få på brudbordet, få bröllopsgåfvor. Lindström Härjed. 83 (1894). Roos Helgsm. 2: 172 (1896). —
(1 g) -BORSTE. tisteln Cirsium heterophyllum (Lin.) All., brudtistel, borsttistel, gullborste. Linné Fl. nr 721 (1755). —
(1 g) -BRÖD. (brude- Johansson Varseln. 22 (1915; i vers)) = -MILLA. Franckenius Spec. C 1 b (1638). En art Spiræa (Filipendula) har rötter med knölartade, ätliga förtjockningar. Folkfantasien har förgyllt upp detta faktum genom att ge den namnet ”brudbröd”. SDS 1916, nr 239, s. 5. —
-BÅNG. (brud- Lind (1749) osv. bruda- L. Petri, Schenberg (1739). brude- KyrkohÅ 1909, s. 196 (c. 1655), Lagerbring) (jfr anm. ofvan) (bullrande) bröllopsfest(ligheter). På inga stora Högtidhes daghar, såsom Jwl, Påscha, Pingzdagha etc. .. skal Brudabång haffuas för hender. L. Petri KO 54 a (1571). När Carl Knutson firade sit Bröllop med sin andra Gemål, skedde det med alt det öfverflöd och brudebong, som kan begäras. Lagerbring 1Hist. 4: 250 (1783). —
-BÄGARE. (jfr anm. ofvan) jfr -SKÅL 1. Ingen så kallad Brudbägare är här brukelig at gå omkring andra dagen. Ingen ting contribuera gästerna åt de nygifta. TidnÅbo 1778, s. 111. —
-BÄLTE. (bruda- Linc. brude- Knöppel)
1) (i fråga om antika förh.) lifgördel hvarmed ogift kvinna var omgjordad o. som brudgummen på bröllopsdagen upplöste; jfr JUNGFRU-BÄLTE, -GÖRDEL. Linc. (1640; under cestus). Cartagos undergång skal gie mit (dvs. Fulvias) Brudebälte / Til evig segerlön åt thenne digre Hielte (dvs. Regulus). Knöppel Reg. 17 (1741).
-BÄNK. (brude- SvForns., Afzelius Sag. 6: 227 (1851)) [fsv. bruþa bänker] (jfr anm. ofvan) om den bänk på hvilken brudparet har sin plats under bröllopsmåltiden; äfv. om kyrkbänk i hvilken brudparet har sin plats under vigseln; jfr -STOL 1; särsk. i uttr. sitta i brudbänk, äfv. bildl.: gifta sig, fira bröllop; i sht om bruden. SvForns. 1: 265. VDAkt. 1793, nr 83. Dalin (1850). —
-DANS. (brude- Dybeck Runa 1845, s. 42) (jfr anm. ofvan) benämning på olika bröllopsdansar, särsk. dels om dans som bruden dansar med brudgummen (o. vissa af bröllopsgästerna), innan den allmänna dansen börjar, dels om den danslek hvarunder man ”dansar kronan af bruden”. TidnÅbo 1778, s. 110. Wengelin GMinn. 149 (1893). Fatab. 1911, s. 157. —
-DÖRR. (jfr anm. ofvan) benämning på den ingång till kyrkan (ofta den södra) som användes vid kyrkbröllop; jfr -LUCKA, -TORNSDÖRR. BtÅboH I. 11—12: 9 (1655). TT 1893, B. s. 45. —
-FOLK. (bruda- ConsEcclAboP 71 (1657), Barckhusen Cotossichin 154 (1669). brude- SynodA, Fryxell Ber. 2: 70 (1826), Modin Dikt. 121 (1878)) (numera nästan bl. bygdemålsfärgadt samt i poesi)
1) brudpar. Fatab. 1917, s. 52 (1637). Efter Predikan, skola .. Lysningar för Brudefolck .. skee på Predikstolen. Kyrkol. 2: 5 (1686). Lagerlöf Holg. 2: 41 (1907). (†) När skola de stå brudfolk? Sahlstedt (1773); jfr stå brud (se under BRUD, sbst.1 1).
2) = -FÖLJE. SynodA 1: 20 (1608). Alt brufolket sorla i ett bort som een hop medh vargar och ha een säckpipa framföre. Carl XII Bref 41 (1701). WoH (1904). —
1) abstr., särsk. dels om brudens färd till sitt nya hem, dels om hennes (o. den öfriga bröllopsskarans) färd från l. till kyrkan l. om brudgummens färd till bröllopsgården (före vigseln); jfr BRÖLLOPS-FÄRD. KyrkohÅ 1914, s. 236 (1642). Thet omätelige fyllerij som dhe under brudfärder med sine Brännewijnsflaskor föröfwa, är een stoor ordsaak till .. oreeda. VDAkt. 1706, nr 4. Ståteligt klädd, på den bästa gångare .. skall brudgummen i sin brudfärd rida .. först att afhemta presten och sedan till brudehuset. Afzelius Sag. 6: 226 (1851).
2) konkret: brudfölje, brudskara. Heela Brudefärden .. skulle folgt henne i Brudehuset. Kalff AUggla H 4 a (1643). Landsm. VIII. 3: 70 (1898). —
-FÄRDS-TAL. (jfr anm. ofvan) till -FÄRD 1, särsk. om tal som hålles (af prästen) omedelbart före brudparets färd från bröllopsgården till det nya hemmet. Prästen ställer sig bakom bordet och håller et utförligit Brudfärds tal, .. upmuntrar bruden til frimodighet när hon nu skal skiljas ifrån sina Föräldrar, tackar brudens föräldrar för välfägnaden, och gästerna för skickeligt upförande. TidnÅbo 1778, s. 99. —
-FÄSTNING. (brude- SynodA) (†) trolofning. Brudefästningar, som länge stå, för än thee göra bröllop. SynodA 1: 20 (1608). Lagerbring 1Hist. 2: 614 (1773). —
-FÖLJE. (brude- Kalff AUggla I 1 a (1643)) (jfr anm. ofvan) brudens l. brudparets följe; bröllopsskara. The .. komo .. in j kircken, druckne vdj bruudhfölie. BtFinlH 4: 154 (1563). Det skulle bli kyrkvigsel .., och brudföljet var uppställt ute på kyrkbacken. Lagerlöf Holg. 2: 165 (1907). —
-FÖRARE. (brude- E. Elai) (jfr anm. ofvan) = -LEDARE. E. Elai Hvass D 1 b (1660; i bild). Janzon Cat. 1: 36 (1889). —
-FÖRERSKA. (bruda- Linc.) (jfr anm. ofvan) brudfrämma. Linc. (1640; under pronuba). Lind (1749; under braut-führerin). —
-GRAN.
1) (jfr anm. ofvan) gran som till brudens l. brudparets ära uppställes utanför bröllopshuset afkvistad (o. afbarkad) så att endast de späda toppgrenarna sitta kvar; jfr -KRYCKA, -STÅNG o. UNGMANS-GRAN. VDAkt. 1754, nr 560. Brudgranarna .. qvarstå vid Bröllopsgården tilldess ungmor ”fått en Liten”. Dybeck Runa 1844, s. 81. LfF 1912, s. 270.
2) till 1 g, = -SPORRE; äfv. i uttr. Jungfru Marie brudgran. Wahlenberg FlSv. 558 (1826). Hartman ExcFl. 123 (1846). Fries Ordb. (c. 1870). —
-GRANNLÅT~02 l. ~20. (jfr anm. ofvan) till bruddräkten hörande prydnader. Det stora spännet i .. (skärpet) äfvensom uret och kedjan tillhörde ”brudgrannlåten”. Sundblad GBruk 82 (1881). —
-GRÖT. (jfr anm. ofvan) Bergman GotlSkildr. 255 (1882). På bröllop är (gröten) obligatorisk och hedras med namn av ”brudgröt”. FolklEtnogrStud. 1: 228 (1916). —
-GUM, se d. o. —
1) gåfva som gifves vid bröllop åt (ngn af) brudparet (i sht bruden); bröllopsgåfva; jfr BRUDE-BEGÅFNING. RARP 3: 268 (1642). Brudgåfvor, hvarmed gjästerne nästan på värdshusvis betalte sin välplägning. Lagerbring 1Hist. 1: 444 (1769). (Visbur) gick att ega Aude den rikes dotter, och gaf henne till brudgåfva 3 storbyar och en guldkedja. Säve Yngl. 16 (1854). särsk.: hemgift; jfr -SKATT 1. Schroderus Dict. 22 (c. 1638). Schultze Ordb. 1513 (c. 1755).
2) gåfva som vid l. i samband med bröllop gifves åt (ngn af) funktionärerna vid bröllopsfesten l. andra personer. RARP 3: 283 (1642). Lindström Härjed. 83 (1894). —
-GÅNG. (brude- Karlfeldt) (jfr anm. ofvan) om brudens (l. brudparets o. brudföljets) gång till vigseln. (Bönder) stampa mäd Fötterna när i Brugång de månde fälas. Warnmark Epigr. L 2 b (1688). jfr: Du (jungfru Maria) kunde gå till paradis i kväll din brudegång. Karlfeldt FridLustg. 107 (1901). —
-GÅRD. (numera bl. bygdemålsfärgadt) bröllopsgård; jfr -HUS. Möller (1790). Dalin (1850; med hänv. till bröllopsgård). —
-HANE. (brude- L. Petri) [efter mnt. bruthan] (jfr anm. ofvan) (verklig l. konstgjord) tupp som öfverlämnas åt bruden l. brudgummen vid bröllopet. L. Petri Kr. 33 (1559). —
-HEDER. (brude- VgFmT, HärnösDP) (jfr anm. ofvan) om de prydnadsföremål o. d. (krans o. krona m. m.) som bruden använder vid vigseln. VgFmT II. 10: 20 (cit. fr. 1574). Kyrkol. 15: 20 (1686). Om hafvande fästemör som icke få bruka full. brudeheder må niuta Pellet? HärnösDP 1694, s. 269. —
-HIMMEL. (jfr anm. ofvan) brudpäll. Schultze Ordb. 1881 (c. 1755). Brudhimmeln fästes vid taket ”upp i bordsändan”, där brudfolket sitter vid måltiderna. Hembygden 1911, s. 84. —
-HJÄLP. (jfr anm. ofvan) (åt bruden skänkt) bidrag till bosättningen l. till åstadkommande af brudens gåfvor åt brudgummens anhöriga. (Det) är brukeligit at brudar gå gård ifrån gård i Socknen, och söka brudhielp. TidnÅbo 1778, s. 112. Hahnsson (1884). —
-HOF. (bruda- L. Petri, Afzelius. brude- VDAkt. 28/5 1711, Ullenius Ro § 383 (1730)) (jfr anm. ofvan)
1) bröllopsfest. L. Petri KO 54 a (1571). Ett brudahof varade i flera dagar, hvardera med sina egna upptåg. Afzelius Sag. X. 2: 26 (1866).
2) brudfölje, bröllopsskara. Til och ifrån Kyrkan på bröllops-dagen är Brudgummen och Bruden, tillika med hela Brudhofvet .. ridande på de yppersta hästar, som i Socknen finnas. Lenæus Delsbo 205 (1764). Rääf Ydre 1: 46 (1856). —
-HUS. (bruda- O. Petri, Hb. 1693, s. 120. brude- Helsingius F 5 a (1587), Fatab. 1907, s. 166 (1880)) [fsv. brudha hus, brudkammare] (numera bl. bygdemålsfärgadt) om brudens (föräldra)hem l. annat hus i hvilket bröllop firas; bröllopsgård, bröllopshus; förr särsk. om hus l. kammare där brudparet tillbringar bröllopsnatten. O. Petri Hb. C 2 b (1529). Brudehuus i Städerne, thertil skola publique huus af Magistraten förordnas och uthstofferas. Schmedeman Just. Reg. (1706). Fatab. 1907, s. 145. —
-HÅR. (brude- Fatab. 1917, s. 56 (1694), VDAkt. 1741, nr 809) (jfr anm. ofvan) till brudens bröllopsskrud hörande löshår. Fatab. 1917, s. 56 (1694). Kyrkiones Brudskruds tillbehör, .. 1 st. Brude-hår, af fram- och bakhår och 2 lösa låckar. Därs. 59 (1734). —
-HÄST. (brude- RARP) (jfr anm. ofvan) häst på hvilken bruden rider l. efter hvilken hon (ensam l. tillsammans med brudgummen) åker på sin brudfärd. RARP 3: 282 (1642). Framför ”brudhästen”, efter hvilken brudparet åkte, gingo spelmännen .. spelande brudmarscher. Modin GTåsjö 263 (1916). —
-JUNGFRU. (numera bl. bygdemålsfärgadt l. arkaiserande) brudtärna. Fatab. 1907, s. 170 (efter handl. fr. 1801). —
-KAKA. (jfr anm. ofvan) kaka som bruden bjuder bröllopsgästerna m. fl. vid bröllopet. Bruden (gick före vigseln) .. med hela brudskaran .. in i prästgården och utdelade kakor — brudkaka — åt barnen. Fatab. 1907, s. 172. —
-KAMMARE. (jfr anm. ofvan) om det rum där brudparet tillbringar bröllopsnatten; jfr -GEMAK. Spegel (1712). Fatab. 1907, s. 177. bildl. Titt hierta skal wara .. (Kristus') egen Thalamus och Brwdkammar. Muræus Arndt 3: 62 (1648); jfr BRUD, sbst.1 1 b α. —
-KARL. [fsv. bruþkarlar (brudkalla), pl.] (jfr anm. ofvan) = -SVEN. Dalin Hist. 1: 284 (1747). Hülphers Dal. 272 (1762). Landsm. VII. 11: 17 (1890). —
-KEXE. (†) i uttr. blå brudkexe, om den blå mantel som i ä. tid tillhörde brudens bröllopsskrud; jfr BLÅ 1 k ζ. Frantziske, långa, tiocka, och om halsen flaxande kragor eller blå brudhkexe. A. Laurentii Ciegler 361 (1620). —
-KISTA. (jfr anm. ofvan) kista i hvilken bruden medför sin utstyrsel till sitt nya hem. MeddSlöjdf. 1887, s. 107. Fatab. 1911, s. 175. —
-KJORTEL. (brude- 2Saml., Kalff AUggla C 4 a (1643)) (jfr anm. ofvan) till bruddräkten hörande kjortel. 2Saml. 4: 120 (i handl. fr. 1629). Fatab. 1917, s. 62 (1750). —
-KLÄDD, p. adj. (brude- Swedberg) klädd i bruddräkt; klädd till brud; förr äfv., om annan person än bruden: bröllopsklädd. Brudeklädde swener. Swedberg Schibb. 419 (1716). C. V. A. Strandberg 2: 106 (c. 1859). —
-KLÄDER, pl. (bruda- ASScF) (numera föga br.) bruddräkt; förr äfv. om brudgummens bröllopsdräkt; jfr BRUDE-KLÄDE. Fatab. 1917, s. 53 (1683). Då .. Herr Abraham Collin, Brudgummen, Samt Ädla Madame, Mad. Catharina Gedda, Bruden, .. iklädde sig Brudakläder. ASScF VIII. 2: 208 (i handl. fr. 1758). SFS 1829, s. 187. —
-KLÄDERSKA. (jfr anm. ofvan) kvinna som kläder bruden till bröllopet; jfr BRUDFRÄMMA. Fahlman VägvSthm 1807, s. 6. Topelius Läsn. 5: 64 (1880). —
-KLÄDSEL. brudstass (se d. o. 2); särsk. om brudens hårklädsel (krona o. krans m. m.). Brudklädslar arrangeras. NerAlleh. 1896, nr 20, s. 1 (i annons). —
-KRANS. (brude- Lybecker, Småsaker 5: 64 (1756)) krans (numera i allm. af myrten) som bruden bär på hufvudet (ofvanpå brudslöjan); förr äfv.: brudkrona. Lybecker 202 (c. 1715; bildl.). En stor Brud-Krants om 60 lod Silfver. Hülphers Dal. 200 (1762). Regn i brudkrans lofvar lycka! Hedberg Bröll. 52 (1865). —
-KRONA. (bruda- BtÅboH. brude- Lybecker 154 (c. 1715), Wirsén Ton. 41 (1893; i vers)) krona (af förgylldt silfver l. af grönt, i sht myrten) som en (förut ogift, ”ärbar”) brud bär på hufvudet (till tecken på sin oskuld). BtÅboH I. 6: 225 (1633). Brudkronan, såsom vittnesbörd om jungfrulig kyskhet, har .. sitt ursprung från Christendomen. Bruden skulle nämligen framställa bilden af den heliga Jungfrun .. i gamla kyrkomålningar alltid föreställd med krona, emedan hon tänkes såsom himlarnas drottning. (Forsell o.) Grafström 105 (1832). Holmberg Skand. 19 (1849). —
-KRYDDA. (jfr anm. ofvan) jfr -KAKA. Borta på bordet .. hade .. (bruden) ställt upp luktvattensflaskan och brudskrinet med pastiljer och russin, brudkryddorna, som hon skulle bjuda på efter dansen. Lagerlöf Liljecr. 124 (1911). —
-KVÄLL. (poet.) bröllopskväll; äfv. bildl. O, diktens brudqväll, sångens jubeldagar, / för er hvart menskligt hjerta måste slå. Tegnér 2: 247 (1840). C. G. Strandberg 69 (1854). —
-KÖP. (i fråga om förh. i fornnordisk tid, äfvensom bland vissa folkstammar i senare tid) benämning på den form för äktenskaps ingående hvarvid brudgummen till brudens giftoman (l. andra anhöriga) erlägger en viss summa penningar l. dyl. Björner Vols. 69 (1737). 2NF 11: 503 (1909). (†) i uttr. dricka brudköp, fira bröllop. Dalin Hist. 1: 286 (1747). Livijn 1: 58 (1817). —
-LAG, n. (bruda- A. J. Gothus) [fsv. brudhlagh, brudfölje; jfr äfv. fsv. brudha lags gava, brudgåfva] (†)
1) bröllop. GR 7: 5 (1530). Then 15. Februarij, hölt jagh Bröllop och Brwdalagh j N. medh dygdesamma Pigha N. N. A. J. Gothus ThesEp. 3: 104 (1619).
-LAKAN. om hvart o. ett af de lakan som (äro afsedda att) användas i brudparets säng(ar) under bröllopsnatten (l. under den första natten i brudparets hem). —
-LEDARE. (brude- VDAkt.) (jfr anm. ofvan) uppvaktande (manlig) person som ledsagar bruden; särsk. om (manlig) person som för bruden fram till altaret (l. till brudgummen); jfr -FÖRARE. Verelius 44 (1681). Han .. uphoof sig til Brudeledare .. och leder Bruden med sina stolta åthhäfvor fram til choret. VDAkt. 1724, nr 351. Brudledaren åligger att ständigt följa bruden, hålla hennes häst under färden, samt dag och natt vakta henne, tills han hemfört henne till dess blifvande make. Runeberg 3: 271 (1830). —
-LEDNING. (jfr anm. ofvan) brudens ledande fram till altaret (l. brudgummen). SynodA 1: 99 (1653). —
-LIN. (brude- Afzelius, Karlfeldt FlPom. 88 (1906)) [jfr isl. brúðar lin] (numera bl. poetiskt l. i fråga om ä. förh.) brudslöja. Afzelius SæmE 68 (1818). Fagraste drömmar i brudelin. Bååth Dikt. 51 (1879). Heimdall .. föreslog, att Tor skulle klädas i brudlin. Rydberg Gudas. 57 (1887). —
-LINNE. om det linntyg som bruden bär på bröllopsdagen. —
-LIST. (jfr anm. ofvan) till bruddräkten hörande skärp. Karlin Konstsl. 17 (1886). (Det) var .. bruk, att .. (när gudmodern red från kyrkan med det nydöpta barnet) binda barnet i moderns brudlist. Landsm. VIII. 3: 393 (c. 1900). —
1) (jfr anm. ofvan) ljus som vid vigseln tändes till brudparets ära; jfr -BLOSS. L. Petri Kyrkost. 34 b (1566). Hagström Herdam. 1: 267 (1897; om förh. år 1592).
2) till 1 g: örten Linaria vulgaris (Lin.) Mill., flugsporreblomma, sporrblomma, flugminga. Aspegren Fl. 47 (1823). Post Ogräsv. 35 (1891). —
-LUCKA. (jfr anm. ofvan) benämning på den ingång gm kyrkogårdsmuren som vid kyrkbröllop användes af brudföljet; jfr -DÖRR. JulhälsnLinköp. 1909, s. 63. —
-LYSNING. (numera föga br.) lysning (till äktenskap). Schultze Ordb. 2798 (c. 1755). Hahnsson (1884). —
-LÅT. (bruda- Dalin. brude- Högberg Storf. 195 (1915)) (jfr anm. ofvan) melodi l. visa som spelas l. sjunges vid bröllopsfest; särsk. om de dansmelodier efter hvilka bruden dansar (de obligatoriska dansarna) med (vissa af) bröllopsgästerna; innan den allmänna dansen börjar. Dalin (1850). Prästen förde bruden under första ”brudlåten”, och sedan skulle bruden dansa två låtar med hvarje gäst. Fatab. 1913, s. 84. —
-MAN, m. (brude- VDAkt. 1702, nr 202) [fsv. bruþmaþer] (jfr anm. ofvan) = -SVEN. Visb. 1: 33 (1572). Afzelius Sag. 4: 127 (1842). Då bruden skulle afhemtas från föräldrahemmet, (skulle) brudmännen .. ansvara för alla förolämpningar emot henne under färden. Olivecrona LagbGift. 103 (1851). —
-MARSCH. (jfr anm. ofvan) marsch som spelas till brudens ära på vägen till l. in i kyrkan; äfv. allmännare: bröllopsmarsch. Bergman GotlSkildr. 257 (1882). Under vägen (till kyrkan) spelades brudmarsch. MeddNordM 1895—96, s. 30. —
(1 g) -MILLA. örten Spiræa filipendula Lin.; jfr -BRÖD, -SPIRA 1 o. BRUDE-GRÄS. Normalfört. 22 (1894). —
-MÄSSA. (bruda- A. Laurentii, ConsEcclAboP 288 (1659). brude- KOF II. 1: 242 (1659), Hb.) [fsv. brudha mässa] (jfr anm. ofvan) mässa som sjunges (l. läses) i samband med vigsel. A. Laurentii Fischer 183 (1618). Öfwer Enkiebrudar, och them som äro vtom förhoppning om lifsfrucht, siunges ingen brudemessa. Hb. 1693, s. 119. (Efter vigseln) stego brud och brudgum fram till altaret och knäböjde der, medan brudmessan sjöngs. Afzelius Sag. 6: 227 (1851). —
-MÖ. (bruda- Spegel. brude- Dalin Hist. 1: 284 (1747)) (†) brudtärna. Spegel (1712). Franzén Skald. 1: 213 (1824). —
-NÄBB. [efter nt. brudnibbe] benämning på hvart o. ett af de (i allm. två) barn som gå före brudparet fram till vigseln. SDS 1899, nr 129, s. 2. —
-OFFER. (brude- VDAkt.) (jfr anm. ofvan) (erläggande af) offer (till präst l. klockare) i samband med vigsel. VDAkt. 1722, nr 101. Lönnberg Skogsb. 134 (1881). —
-PALL. pall (en l. två) hvarpå brudparet faller på knä under (en del af) vigseln. Carlén Skuggsp. 1: 308 (1861, 1865). —
-PAR. (brude- Brenner, Rääf Ydre 1: 111 (1856)) brud o. brudgum. Brenner Dikt. 2: 30 (1690). Öfver detta Brudpar bedje (vi) den Allsmägtiga om nåd och välsignelse. Hb. 1811, s. 119 (ur vigselformuläret). jfr GULD-, SILFVER-BRUDPAR. —
-PENNINGAR l. -PENGAR, pl. (bruda- GR 4: 242 (1527). brude- GR 16: 4 (1544), VDAkt. 1754, nr 560) (förr) om den gm sedvänja (l. lag) bestämda penninggåfva som vid vigsel erlades till den tjänstförrättande prästen. jfr -VIGNINGS-PENNINGAR, -VIGSEL-PENNINGAR. Brwdhapæningar .. tages epter kirkiobalken. GR 4: 242 (1527). —
-PIGA. (brude- VDAkt., Crælius Försök 412 (1774)) (jfr anm. ofvan) brudtärna. VDAkt. 1705, nr 451. SDS 1898, nr 608, s. 2. —
-POLSKA. (jfr anm. ofvan) jfr -DANS. Norlind SvFolkl. 395 (1911). Dansen (på bröllopet) .. inleddes med ”brudpolskan”. Modin GTåsjö 264 (1916). —
-PREDIKAN. (brude- Gyllenius) (jfr anm. ofvan) i samband med vigsel hållen predikan. (Jag) Hadhe .. j affton Sången brudepredikan öffwer Hr. Staphan som wigdess widh Britta. Gyllenius Diar. 254 (c. 1670). Lind (1749; under hochzeit-predigt). —
-PRÅNG. (bruda- VDAkt. 1676, nr 30. brude- VDAkt. 1680, s. 257, Ullenius) (†) bröllopsfest(lighet). VDAkt. 1676, nr 30. Ullenius Ro § 383 (1730). —
-PÄLL. (bruda- Wettersten Forssa 79 (c. 1750). brudar- VgFmT. brude- Fatab. 1917, s. 52 (1635), Rudeen Vitt. 218 (1687)) (jfr anm. ofvan) päll som hålles l. är uppfäst öfver brudparet, särsk. under (en del af) vigseln (i sht brudmässan) l. under bröllopsmåltiden. VgFmT III. 3—4: Bil. 2, s. 41 (i handl. fr. 1583). KOF II. 1: 242 (1659). Framför altaret satte sig .. brud och brudgum .., och öfver dem höllo fyra svenner den så kallade brudpellen, en gul sidenduk med röda bårder och i alla fyra hörnen en bandögla. Roos Helgsm. 1: 335 (1896). —
-RIDDARE. (jfr anm. ofvan) om hvar o. en af de (unga) män som bilda en (ridande) skyddsvakt åt bruden (l. brudparet); brudsven. MeddNordM 1898, s. 52 (i handl. fr. c. 1800). Brudriddare (rida) par efter par .. fram och åter mellan brudfärden och brölloppsgården, att bära budskap mellan brud och brudgumme, det intet ondt är å färde. Afzelius Sag. 1: 83 (1839). Bergman GotlSkildr. 249 (1882). —
-RINGNING. (brude- ConsEcclAboP) (jfr anm. ofvan) kyrkringning vid bröllop. ConsEcclAboP 236 (1658). —
-SADEL. (brude- ManhaftLöjtn.) (jfr anm. ofvan) sadel hvari bruden rider på sin brudfärd. ManhaftLöjtn. 47 (1666). Karlin KultM 6 (1888). —
-SAL. (i högre stil) sal i hvilken bröllopsfest firas, bröllopssal. Tranér Erinna 32 (1827). Almqvist JK 149 (1835). —
-SCHAL. (jfr anm. ofvan). ”Brudbältet”, i hvilket ”brudschalarna”, ett par brokiga silkesdukar, voro fästade och nedhängde en på hvardera sidan. Hofberg NerGMinn. 199 (1868). —
-SIARE. (bygdemålsfärgadt) = -SKÅDARE. Objudne brudsiares gåfvor begagnas af fattiga par som bidrag för bosättningen. Finland 75 (1893). Malmb. 1894, nr 91, s. 2. —
-SILFVER. (brude- ÅngermDomb., Fatab. 1917, s. 53 (1683)) (jfr anm. ofvan) (uppsättning af) silfversmycken som bruden bär till bruddräkten; särsk. om dylik uppsättning som tillhör en kyrkas brudskrud; jfr -SKRUD. Han hafuer bortstulit Ett hellt brudhe sölffuer. ÅngermDomb. 10/2 1632, fol. 56. Hembygden 1911, s. 86. —
-SKARA. (bruda- O. Petri. brude- HSH 31: 65 (1661), Kyrkol.) brudfölje, bröllopsskara. O. Petri Kr. 137 (c. 1540). Ingen Brudeskara må komma til Kyrckian, med Trummor, skiutande, och hwariehanda otienligit Buller. Kyrkol. 15: 25 (1686). Lagerlöf Holg. 2: 165 (1907). —
-SKATT. (bruda- O. Petri Kr. 89 (c. 1540), Linc. (1640; under cassus). brude- Lagförsl. 11 (1609), Fryxell Ber. 3: 72 (1828)) [efter nt. brudschat]
1) (numera bl. ngn gg i historisk stil) hemgift. GR 3: 38 (1526). Hwar Konunge Dåtter skal bekomme til Brudheskatt, när hon til giffte gånger, Ett hundrade tusende Daler. SvRStBesl. 1604, s. C 2 a. Wieselgren GDag. 29 (1900).
2) (i fråga om fornnordiska förh.) om den penningsumma l. dyl. som brudgummen vid brudköpet hade att erlägga till brudens giftoman l. öfriga anhöriga. Rönnberg Bredbolstad 7 (1907). —
-SKRIFT. (brude- Schmedeman) (numera nästan bl. i fråga om ä. förh.) hyllningsskrift till brud (l. brudpar), bröllopsskrift; jfr -VERS. Schmedeman Just. 397 (1664). En hop af våre Poëter, som hårdraga Brudfolks och Dödas namn, til at få infall i sina Brud- och Graf-skrifter. Dalin Arg. 2: 90 (1734, 1754). Ljunggren i SAH 41: 299 (1866). —
-SKRIN. (jfr anm. ofvan) skrin i hvilket bruden förvarar de sötsaker o. d. som hon bjuder gästerna under bröllopsfesten. SD 1892, nr 334, s. 3. Lagerlöf Liljecr. 124 (1911; se under -KRYDDA). —
-SKRUD. (bruda- Swedberg. brude- A. J. Gothus, Klockhoff ESkr. 104 (c. 1860)) [fsv. brudha skrudher] om den högtidsskrud (med tillhörande prydnader) som bruden bär på sitt bröllop; särsk. (jfr anm. ofvan) om dylik skrud som äges af församlingens kyrka o. utlånas vid bröllopstillfällen (åt ”ärbara” brudar); förr äfv. om brudgummens bröllopsskrud. Så klädde de henne uti brudeskrud: / Med ära och med dygd. SvFolkv. 1: 102. A. J. Gothus ThesEp. 4: 49 (1619). Hofwera kallade the gamle, när brudskaren reste til kyrkio med brudgumman och bruden, tå the i sin brudaskrud prunckade och skulle prestwijas. Swedberg Schibb. 192 (1716). Begagnandet af de dittills ofta brukliga särskilta brudkläder, eller den så kallade brudskruden, skulle upphöra (i Leksand). SFS 1829, s. 187. —
-SKÅDARE. (jfr anm. ofvan) person som infunnit sig vid bröllopshus för att åse ”brudvisningen”; jfr -SIARE. SDS 1897, nr 284, s. 3. SD 1899, nr 532, s. 5. —
-SKÅDNING. (jfr anm. ofvan) jfr -SKÅDARE. SDS 1897, nr 284, s. 3. Vite vid ”brudskådning” för de personer, som aflossa skott eller servera åskådare spirituosa vid bröllop. LD 1905, nr 7, s. 2. —
1) skål i hvilken gästerna vid bröllopsfesten nedlägga (penning)gåfvor till bruden l. brudparet. Giffva i Brudeskåål. VDAkt. 1695, s. 1030. Då brudparets skål skulle drickas, utskickade presten en bägare med öl, som vandrade ifrån den ena person till den andra, åtföljd af en tennskål, hvilken kallades brudskålen. LfF 1842, s. 71. Afzelius Sag. X. 2: 115 (1866).
2) om de gåfvor som bruden erhåller vid bröllopet (i brudskålen). Landsm. II. 2: 9 (1880). Värdens första arbete (vid bröllopet) blir att mottaga all förning eller ”brudskål”, som inströmmar från bekanta. TurÅ 1908, s. 55.
3) välgångsskål som vid bröllopsfest drickes för bruden (l. brudparet). Hr Oloff wille insambla folket aff gården till brude skållsens drijckning. VDAkt. 1666, nr 121. Efter vigseln drickes brudskålen i piccadon eller körsbärsvin (i Skellefteådalen). TurÅ 1905, s. 106. —
1) = -GÅFVA 1. Keder Vitt. 367 (1690). Brudgummens far och farbror .. skulle lägga hundra kronor var på tallriken i kväll, när brudskänken skulle samlas in. Månsson Rättf. 2: 405 (1916).
2) gåfva af bruden till brudgummen. Du spolar ditt garn, kanhända till brudskänk, / Kanske till väst åt en man, som fångat och äger ditt hjerta. Runeberg 1: 74 (1832). Kindblad (1868). —
-SLÄP. till bruddräkten hörande släp. —
-SOPPA. (jfr anm. ofvan) soppa som serveras bruden (l. brudparet) morgonen efter bröllopet. Schultze Ordb. 5195 (c. 1755). Wikforss (1804; under brautsuppe). —
(1 g) -SPIRA.
-SPORRE. ört af släktet Gymnadenia R. Br., särsk. om Gymnadenia conopsea (Lin.) R. Br.; jfr -GRAN 2, -SPIRA 2 o. BRUDGUMS-SPORRE. Fries BotUtfl. 3: 223 (1864). —
1) bröllopsskara (på färd till l. från kyrkan l. bröllopsgården); jfr -FÄRD 2. HallFmÅ 1: 23 (i handl. fr. 1796). Brudsvänner, brudtämma, brudpigor ock hvad som annars hörde till en ”brudstass”. Landsm. VIII. 2: 21 (1891). (†) öfvergående i bet.: (kyrk)-bröllop. Han .. fann det lofligare att besöka främmande kyrkor för att höra Guds ord, än att göra det af nyfikenhet vid brudestadsar. Cavallin Herdam. 4: 308 (efter handl. fr. 1778).
2) bruddräkt (med tillhörande prydnader); jfr -STÅT. Cronhamn LyrDikt. 1: 38 (1834). Larsson Larssons 8 (1902). När dansen är slut, går bruden in i brudkammaren för att ta af sig ”brudstassen”, hvarefter hon kommer ut klädd som ungmor. Fatab. 1911, s. 161. —
-STEN. (bruda- Fatab. 1922, s. 9, 18) (jfr anm. ofvan) upphöjd stenhäll utanför kyrkan på hvilken brudparet efter vigseln visade sig och mottog kyrkfolkets hyllning. Fatab. 1914, s. 256. Därs. 1922, s. 9 (i rubrik). —
-STOL. (bruda- VDAkt. 1669, s. 104, Rydelius Vitt. 78 (1704). brude- Wexionius, Rääf) (jfr anm. ofvan)
1) stol l. bänk afsedd för brudparet under (l. omedelbart före o. efter) vigseln; äfv. om brudparets plats vid bröllopsmåltiden; jfr -BÄNK. Det otijdige (dvs. otillbörliga) löpande på gaturna mädh brudhstolarna uthur kyrckian och heem till brudehuuset. HSH 31: 61 (1661). Uti brudestolen böra .. (brudfolk) luta sina hufvuden tillsammans, eller åt hvarandra, så komma de väl öfverens i framtiden. Rääf Ydre 1: 111 (1856). Kindblad (1868). särsk. i uttr. som beteckna vigsel l. giftermål. Gå, stiga, träda i brudstol. Föra l. leda ngn i brudstol. Wexionius Vitt. 404 (1688). Sorgen kommer ibland, så snart man träder i brudstol. Nicander Minn. 12 (1769). Trolofvade Jungfru, trolofvade Sven, / Till brudstolen skynden så varligt. Tegnér (WB) 1: 183 (c. 1805). Medelåldern för inträde i brudstol. Fahlbeck Ad. 2: 141 (1902).
2) (kuller)-stol framför hvilken brudparet knäfaller under vigseln. Möller (1790). Snart träder Du inför brudstolen. FoU 20: 172 (i handl. fr. 1845); jfr 1 slutet. Kindblad (1868). —
-STRÖMMING. (jfr anm. ofvan) För längre tid tillbaka var det i vissa trakter vanligt, att bruden bröllopsdagen på fastande mage åt en romm-strömming (”brud-strömmingen”), hvarigenom hon .. under vissa i och genom äktenskapet sig infinnande ”intressanta omständigheter”, skulle undgå afsmak för mat. Bergman GotlSkildr. 249 (1882). —
-STUBB. (jfr anm. ofvan) till bruddräkten hörande stubb. Fatab. 1911, s. 92 (1784). NorrlS 104 (1798). —
-STUGA, sbst.1 (brude- Hagström 4: 498 (efter handl. fr. c. 1725)) (jfr anm. ofvan) stuga l. rum där bröllop firas; särsk. om brudkammaren; jfr -HUS. SvFolkv. 1: 102. SynodA 1: 150 (1678). Åtföljd af frammorna, träder .. (bruden) i brudstugan, utdelande bland gästerna den välfägnad, hon medför. Dybeck Runa 1843, 4: 61. VgFmT II. 10: 100 (1909). —
-STUGU-KVÄLL. (jfr anm. ofvan) om gästabud dagen före bröllopet. Alle Solenne Badstufwu gånger, och där opå fölliande Brudstufwe qwellar, skole härmedh wara förbudne. RARP 3: 282 (1642). —
-STUGA, sbst.2, se d. o. —
-STÅNG. (jfr anm. ofvan) = -GRAN 1; jfr UNGMANS-STÅNG. LfF 1842, s. 70. Bergman GotlSkildr. 248 (1882). —
-STÅT. (jfr anm. ofvan) = -STASS 2. Cronhamn LyrDikt. 1: 38 (1834). Gud signe min lilla Aurora, som kommer till gumman, klädd i hela sin brudståt. Wetterbergh SamhKärna 2: 151 (1857). —
-SVEN. [fsv. brudha sven] (jfr anm. ofvan) om hvar o. en af de unga män som (tillsammans med ”brudpigorna”) utgöra brudens l. brudparets uppvaktning, marskalk; brudriddare; jfr -KARL, -MAN, -RIDDARE, -TJÄNARE. Lind (1749). Fryxell Ber. 2: 52 (1826). Brudpellet .. uppbars af brudpigor och brudsvenner. SDS 1898, nr 608, s. 2. —
-SÅNG. (bruda- VarR, Linc. (1640; under socialis). brude- Helsingius F 5 a (1587). Florinus Voc. 98 (1695)) (jfr anm. ofvan) sång till brudens (l. brudparets) ära; bröllopskväde; jfr -VISA. VarR 11 (1538). Deras jungfrur blevo utan brudsång. Psalt. 78: 63 (Bib. 1917; Bib. 1541: moste ogiffta bliffua). —
-SÄCK. (jfr anm. ofvan) säck hvari (den blifvande) bruden hos anhöriga o. grannar osv. insamlar bidrag till bosättningen; jfr FÄSTMÖ-PÅSE. Steen följde Anna i Löffö i Lemmeland att tiggia med brudhsäcken. Murenius VP 33 (1640). Fatab. 1912, s. 38. —
-SÄNG. (bruda- Hb. 1614, s. 47 a, Spegel (1712). brude- Svart, Högberg) [fsv. bruþa siäng, bruþsiäng] om säng i hvilken brudparet tillbringar bröllopsnatten; i fråga om ä. förh. (jfr anm. ofvan) äfv. om (parad)säng till hvilken brudparet sängleddes af bröllopsgästerna. Svart G1 138 (1561). Ser du Lisbe nyss trolofvad, / .. Med refreinen / Om brudsängen / Allt för ett påmint och brydd. Lenngren 88 (1798). Afzelius Sag. 6: 225 (1851). särsk.
b) i uttr. som beteckna giftermål. Han skulle gåå til sin Brudhesäng. L. Paulinus Gothus Com. 82 (1613). Ragnar Lodbrok .. hade vågat lif och blod (för sin blifvande maka) innan han fick henne i Brud-Säng. Dalin Arg. 1: 117 (1733, 1754). Straxt voro pigor och drängar färdiga at tinga sig til Brudsäng. Fennia XVI. 3: 73 (i handl. fr. 1761). Huru vill du ha grosshandlarn i brudesäng med Sofia? Högberg Frib. 36 (1910). —
-SÄTA, se d. o. —
-TAL. (brude- VDAkt.) särsk. (jfr anm. ofvan) om det (uppbyggelse)tal som den vigselförrättande prästen (i allm. vid bröllopsmåltiden) håller till bruden (l. brudparet); äfv. = -PREDIKAN. Om Söndagz morgonen då brudetahlet hålles. VDAkt. 1718, nr 261. När (bröllops-)måltiden var slut, reste sig prästen för att ”göra brudtal”, hvilket slutade med utbringande af brudparets skål. Uppl. 2: 364 (1908). —
-TALLRIK. (jfr anm. ofvan) Thunberg Resa 3: 82 (1791). På bordet bredvid bruden ställdes alltid ett tomt fat, som kallades brudtallriken; på detta fat skulle bruden lägga en bit af hvarje rätt som fanns på bordet, hvilket tillkom de fattige. LfF 1842, s. 72. —
-TRÖJA. (jfr anm. ofvan) till bruddräkten hörande tröja. (På sockenstämman) Beslöts förfärdigas en ny brudtröia med annatt nödigt till brudskruden. Fatab. 1917, s. 56 (1694). —
-TVÅL. örten Polygonum hydropiper Lin., jungfrutvål, loppgräs, brännande pilört, brännknäa. Franckenius Spec. C 4 a (1638). Fries Ordb. (c. 1870). —
-TÅG. (jfr anm. ofvan) bröllopståg; abstr. o. konkret. Cnattingius SnE 156 (1819). (Från kaplansgården) öfver kyrkvallen sker .. det egentliga brudtåget. (Forssell o.) Grafström 19 (1828). Nu satte sig brudtåget i rörelse. Sundblad GBruk 74 (1881). —
-TÄCKE. (jfr anm. ofvan)
1) (finare) täcke till brudparets säng(ar). Nordforss (1805). RedNordM 1910, s. 19. bildl. Och stupa vi på ärans bana, / Om Hildur våra lif begär, / Vi svepa kring oss Sveriges fana, — / I döden hon brudtäcket är. Nybom SDikt. 1: 203 (1848, 1880).
-TÄRNA. (brude- Sturzen-Becker 3: 86 (1861)) [jfr nt. brudderen, pl.] benämning på hvar o. en af de unga flickor som på bröllopet utgöra brudens uppvaktning, tärna. DA 1824, nr 20, s. 5. Afzelius Sag. 6: 229 (1851). —
-UTSTYRE. (i Finl.) brudutstyrsel. —
-UTSTYRSEL~020. sammanfattande benämning på de klädespersedlar o. d. hvarmed en flicka ”utstyres” till sitt giftermål, särsk. om de persedlar som äro afsedda att af henne användas på bröllopsdagen. Kindblad (1868). Wirsén Vis. 31 (1899). —
-VAGN. (brude- RARP) (jfr anm. ofvan) (finare) vagn hvari bruden (l. brudparet) åker (till l. från vigseln i kyrkan). RARP 3: 282 (1642). Auerbach (1907). —
-VIGNING. (bruda- SynodA 1: 89 (1649). brude- Svart G1 163 (1561), SynodA 1: 411 (1753)) (†) vigsel. GR 26: 22 (1556). Uthi store och förnemblighe herrehoff (händer) understundom .., att brudawigning skeer hemma. SynodA 1: 89 (1649). Den osed, som härtils på några ställen vid brudevigningar öflig varit, at följa bruden med spel ända fram i choret. Därs. 411 (1753). Gynther Förf. 2: 384 (1852). —
-VIGNINGS-PENNINGAR l. -VIGNINGS-PENGAR, pl. (förr) brudpenningar. Teitt Klag. 314 (1556). LMil. 2: 177 (1688). —
2) (numera mindre br.) vigselformulär. Nehrman Gift. 158 (1747). Brudvigslen säger, at qvinnan skall vara mannen undergifven. Höpken 1: 17 (c. 1770). Låtom oss skrifva en ny brudvigsel. S. Ödman (1827) hos Böttiger 5: 43. Björkman (1889). —
-VIGSEL-BOK. (†) till -VIGSEL 1. Uti Brudvigsel-Boken skal .. (klockaren) antekna alla til Giftermålet ländande oumgängeliga omständigheter. PH 5: 3119 (1751). —
-VISA. (brude- Spegel) sång l. visa som vid bröllopsfest sjunges till brudens (l. brudparets) ära; bröllopsvisa; jfr -SÅNG. SvMerc. 1765, s. 243. Björkman (1889). särsk.
a) (†) relig. (högstämd) sång om kärlek. Een brudhwijsa .. om rosena til at föresiunga. Psalt. 45: 1 (Bib. 1541; Bib. 1917: en sång, ett kväde om kärlek). Ps. 1695, 55: 9. särsk. om Salomos höga visa. Spegel GV 2 (1685). Hasselquist Resa 575 (1750).
b) (poet.) öfvergående i bet.: kärleksvisa. Foglarne söngo, från topp och till topp, / Brudvisor i björkar och al. Nyberg 1: 266 (1831). —
-VISNING. (jfr anm. ofvan) visning för allmänheten af bruden l. brudparet (med l. utan tärnor o. marskalkar). Lundin o. Strindberg GSthm 163 (1880). Solnedg. 1: 138 (1910). —
-VÄLSIGNELSE. (bruda- Phrygius, Hb. 1693, s. 117. brude- Hb. 1614, Inl. s. 3 b) (jfr anm. ofvan) välsignelse som efter vigseln läses (l. sjunges) öfver bruden l. brudparet. Phrygius MOlai B 6 a (1608). Öffwer the quinno, som tilförenne hafwer warit gifft, skal prästen icke annan gång läsa eller siunga brudhawälsignelsen. Rudbeckius Kyrkiost. 20 (c. 1635). Hagström Herdam. 2: 156 (1898). —
-ÄMNE. (numera bl. bygdemålsfärgadt) blifvande brud. Ödmann Kamtsch. 84 (1787). ’Brudämnet' måste bl. a. ha omtanke med anskaffningen af alla de band hon skulle utdela bland gästerna. Modin GTåsjö 261 (1916). —
B (†): BRUDA-BLOSS, -BÅNG, -BÄLTE, -FOLK, -FÖRERSKA, -HOF, -HUS, -KLÄDER, -KRONA, -LAG, -LJUS, -LÅT, se A. —
-MÄSSA, -MÖ, -PENNINGAR, -PRÅNG, -PÄLL, -SKARA, -SKATT, -SKRUD, -STEN, -STOL, -SÅNG, -SÄNG, -VIGNING, -VIGSEL-PENNINGAR, -VÄLSIGNELSE, se A.
C (†): BRUDAR-PÄLL, se A.
D (numera bl. i högre stil, i sht i vers): BRUDE-BARN, se A. —
-BORD, -BRÖD, -BÅNG, -BÄLTE, -BÄNK, -DANS, -FOLK, se A. —
-FÄRD, -FÄSTNING, -FÖLJE, -FÖRARE, se A. —
-GÅFVA, -GÅNG, -HANE, -HEDER, -HOF, -HUS, -HÅR, -HÄST, se A. —
-KJORTEL, -KLÄDD, se A. —
-KLÄDE. (†) = BRUD-KLÄDER. 2Saml. 4: 121 (i handl. fr. 1629). Hagström Herdam. 2: 51 (i handl. fr. 1632). —
-KLÄNNING, -KRANS, -KRONA, -LEDARE, -LIN, -LJUS, -LÅT, se A. —
-LÄXA. (†) brudmässa. Bonde-Makan tror sig intet vara vigd, om Pällen under Brude-Läxan intet hållits öfver dess Hufvud. Dalin Arg. 1: nr 38, s. 7 (1733). —
-MAN, -MÄSSA, -MÖ, -OFFER, -PAR, -PENNINGAR, -PIGA, -PREDIKAN, -PRÅNG, -PÄLL, -RINGNING, -SADEL, se A. —
-SAMKVÄM. (†) bröllopssällskap. Ther war .. stor frögd på ferde .. för hela brudesamqwemet. Swedberg SabbRo 645 (1692, 1710). —
-SILFVER, -SKARA, -SKATT, -SKRIFT, -SKRUD, -SKÅL, -SKÄNK, -SMYCKE, -STASS, -STOL, -STUGA, -SÅNG, -SÄNG, se A. —
-TAL, -TÄRNA, -VAGN, se A. —
-VIGNING, -VIGSEL, -VISA, -VÄLSIGNELSE, se A.
Afledn. (till 1): BRUDAS, v. dep. (†) om kvinna: gifta sig. (Lat.) Nupturire .. (sv.) Vilja brudas. Ekblad 245 (1764). —
BRUDLIG, adj. (brude- Karlfeldt) [fsv. brudheliker] (i högre stil, i sht i poesi) som liknar l. tillhör l. har afseende på en brud, såsom en brud(s), brud-; äfv. bildl. Din brudliga säng. Lenngren 28 (1809). Full af längtan, brudligt säll, / Hon böjde knä. Runeberg 3: 167 (1839). Se, träden som majstänger börja sig smycka, / hvar ört står med krona i brudelig lycka. Karlfeldt FridVis. 16 (1898).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content