[fsv. bonga; jfr ä. d. bange; af samma stam som BÅNG, sbst.1]
1) (numera bl. bygdemålsfärgadt) bullra, larma; väsnas, bråka; jfr BÅNG, sbst.1 1. I ähren doch fånga / Få inthet så myckit bånga. Prytz G1 E 1 a(1621). Han .. undrade öfver att .. (gäddan) inte slog och bångade och väsnades. Forsslund Djur 156(1900).
3) (†; jfr dock bånga sig fram) dep.: väsnas (för), bråka (med), möda sig (med). Konungar brytas och bångas .. medh penningar, gul, selff och stoor herligheet. LPetri 1Post. F 4 b(1555). En menlös fisk med skadekroken bångas. Kolmodin QvSp. 1: 39(1732). (Korna) började sins emellan bångas om återstoden (af vattnet). Ödmann MPark 152(1800). (Ödmann måste) ”bångas med tjurhuvudena” (i psalmbokskommittén). Wijkmark Ödmann 160(efter handl. fr. 1816).
4) (†) dep.: vara stursk l. uppstudsig; vara ostyrig. (Gud) rättar och justerer .. (människorna) effter sin helige willia, fast än the städze bångas och wijka vthur then rätta leden. Sylvius Mornay 685(1674). Lönnberg FnordSag. 1: 85(1870).
Särsk. förb.: BÅNGA SIG FRAM10 0 4. (hvard., föga br.) till 3: sträfsamt (o. under buller) arbeta sig fram. Passagerarna (på ångaren, som forcerade isen, började) springa från den ena sidan till den andra och bringa ångbåten i krängning för att på detta sätt vidga rännan. Detta kallades att ”bånga” sig fram. AB(L) 1902, nr 8, s. 2.
