BÖKA bø3ka2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING; BÖK, sbst.2 (se d. o.); jfr BÖKA, f.
Etymologi
[jfr nor. bauka, rota, gräfva, isl. bauka, gräfva, rota; afljudande till BOKA, v.1]
1) om djur: gräfva l. rota, i sht med nosen (trynet); i sht i fråga om svins rotande i marken. Stiernhielm VgL 109 (1663). (Vintern) jagar Swinen, at dhe måtte genom sitt tryne grafwa och bööka effter sin föda neder i Jorden. Rudbeck Atl. 2: 290 (1689). Flera svin böka hål på gärdesgården, men hin tar den som fastnar i hålet. Granlund Ordspr. (c. 1880). (Vi se hundar) med förkärlek böka i saker, som för oss äro vidriga. Quennerstedt Värld 6 (1904).
2) (hvard.) i bildl. l. öfverförd anv.: rota (i l. efter ngt); stundom: snoka. Som Magneten Iern, Agaten Strå wil söka, / Så wil een Menniskia helst efter Guldet böka. Spegel GV 139 (1685). Bokrecensenter, I snokande skrån, I, som böken i andras / Skrifter! Tranér Erinna 16 (1827). Belackare och bakdantare .. böka i andras svagheter. Rydberg FilosFörel. 2: 150 (1877). Han fortsatte att böka i bagaget. Öberg Makt. 1: 10 (1906).
Särsk. förb.: BÖKA FRAM10 4.
2) (hvard.) till 2; refl.: ta sig fram (under rörelser som likna bökande). Då han såg ångbåten böka sig fram mellan de grufliga trädesåkrarna. Strindberg Fjerd. 23 (1877). —
a) gm bökande gräfva upp l. luckra upp (jorden). Lind (1749).
SAOB
