SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 2011  
UPP ssgr (forts.; jfr anm. sp. 392):
(7) UPP-BRUK. (†) uppodling; äv. bildl., övergående i bet.: tillväxt l. förkovran. SedolärMercur. 3: nr 2, s. 5 (1731). Nordenflycht QT 174850, s. 80 (bildl.). Uträkning .. om skogs förwaring eller om upbruk af landet har företräde. NorrlS 1–6: 52 (c. 1770).
-BRUKA, -ning. [fsv. upbruka]
1) (numera mindre br.) till 11 a: använda l. förbruka (ngt); jfr bruka upp 1. ArkliR 1566, avd. 9. 150 slags droppar, 70 ptisaner, 60 pulfver och 50 plåster äro uppbrukade, och patienten likväl blir allt värre och värre. Lindegren 1: 148 (1805). Östergren (1964).
2) (numera mindre br.) till 7, 10 (b): odla upp (mark o. d.); äv.: plöja (jord o. d.); äv. bildl.: förbättra l. utveckla l. förädla o. d.; jfr bruka upp 24. Thulin Mant. 1: 95 (i handl. fr. 1582). Tillstånd för Sven Joensson till Bengt Bagge byggia och opbruka ett torpestelle uthi Upvidinge heradt. G1R 29: 753 (c. 1650). Det är wist et wackert förslag at ränsa ock upbruka wårt språk. Hermelin BrBarck 124 (1707). Wetenskaper och wakra konster äro et upbrukat folks ojäfagtiga witnen. GbgMag. 1760, s. 161. Jorden uppbrukas och begagnas till säd i ett år, och potates det andra året, hvarefter den åter uppköres och sladdas. Ström Skogsh. 229 (1830). Östergren (1964). jfr o-uppbrukad.
(1, 8) -BRUSA, -ning. (börja) bubbla l. skumma l. sjuda o. d., särsk. om dryck: bornera, moussera (jfr brusa 5); numera i sht bildl. (jfr brusa 6); jfr -bubbla o. brusa upp. Hamb. (1700). Högt mot Argeiernas .. skepp uppbrusade hafvet. Johansson HomIl. 14: 392 (1848). Af saften .. kan genom jäsning beredas ett slags dricka eller uppbrusande vin. LbFolksk. 260 (1890). Barnslig är jag, som de flesta – uppbrusande, hetsad av iver, narrad av ingivelser. Gyllensten Grott. 70 (1973). jfr sinnes-uppbrusning.
(11 a) -BRYGGA. (†) gm bryggande förbruka (malt l. spannmål o. d.); jfr brygga upp. G1R 15: 248 (1543). Dalin (1855).
-BRYTA, -else (†, Murenius AV 75 (1640), Lind 1: 647 (1749)), -ning. [fsv. upbryta]
1) till 1 (g): lyfta l. pressa l. dra upp (o. därmed böja) (ngt); särsk. (o. numera nästan bl.) i p. pf., oeg.: som har en uppåtböjd form; jfr bryta 2 i α. EldhandvSkjutsk. 2: 111 (1877). Uppbrytning: man fattar tyngden så, att den hvilar i handen, hvarefter man böjer armen, tills handen kommer till axeln. TIdr. 1897, s. 135. ”Uppbruten svans” .. betyder att hunden har en över ryggen uppåtböjd svans. SvD 10/10 1972, s. 10.
2) (numera mindre br.) till 1, 12: bryta loss o. ta upp (ngt, särsk. sten, malm, kol o. d.); jfr bryta 9. G1R 22: 379 (1551). Bastnäs Grufwe-Malm, hwilken til 22 Famnars djup .. i större Qvantitet upbrytes. HC11H 12: 188 (1697). SvGeogrÅb. 1937, s. 145.
3) till 3, 12: öppna l. ta sönder l. bryta loss (ngt); särsk. dels (numera bl. tillf.): öppna (brev o. d.) gm att bryta försegling o. d., dels (numera nästan bl. i p. pf.): med våld l. kraft o. d. bryta upp (ngt), bräcka l. bända upp; förr äv.: med våld osv. åstadkomma (hål o. d.); jfr -bräcka 1 o. bryta upp 1 ac. OPetri Tb. 1: 42 (1524). Præsenterades och opbrutes någre breff, ifrån Lifflandh ankompne. RP 6: 46 (1636). Hans (dvs. G. Trolles) utsända underhandlare funno Norrbro uppbruten. Fryxell Ber. 2: 255 (1826). Det uppbrutna hålet var .. så stort, att en människa kunde krypa genom det. Heidenstam Svensk. 1: 196 (1908). Det var .. det gamla vanliga, uppbrutna lägenheter .. röriga brottsplatser (osv.). Guillou TjuvMarkn. 293 (2004). jfr o-uppbruten. särsk. (†) upplösa (läger); jfr -bräcka 2 o. bryta upp 1 d. G1R 10: 273 (1535). Besättningen war i stånd, at .. angripa lägret .. med sådan framgång, at de Svenske nödgades det upbryta. Dalin Hist. III. 1: 55 (1761). Lundquist Zola Grus 25 (1892).
4) (numera i sht om ä. förh.) till 10 b: röja upp l. bearbeta (mark); särsk. dels: odla upp (åker o. d.), dels: anlägga l. bana (väg o. d.); jfr bryta 10, 11 o. bryta upp 1 f. Att opbryta, rödia eller bättra sine ägor. RARP 4: 125 (1647). Är intet annat medel at hielpa mosz-wäxt ängsmark, än at man upbryter henne med plogen och sår korn eller hafra deruti en sommar. Serenius EngÅkerm. 48 (1727). Väg .. bör af alla hvars ägor, mer el(le)r mindre, dertil stöta, upbrytas och i laga stånd sättas. VDAkt. 1797, nr 293. På de uppbrutna nya åkerfälten odlade Jonas Alströmer en mängd nya sädesslag. Adelsköld Dagsv. 3: 339 (1900). jfr o-uppbruten.
5) (†) till 11 b, c, 12: bryta mot (avtal o. d.); äv. dels: upphäva l. upplösa (förbund o. d.), dels: avbryta l. upphöra med (ngt); äv. abs. l. med obj. ersatt av bestämning inledd av prep. med. Bleffue the förlickte medh sådane förordh, att huilchenn thera thett wpbryther, skall böte konungen och staden 40 m(ar)k. TbLödöse 45 (1587). Sattis witthe them emellan, at huilken som .. först vpbryter, skall wttlegga till bråck p(enni)ng(er) 40 dall(er). TbLödöse 577 (1621). Keysaren .. vpbröt .. widh Endan i Decembris Månat medh Belägringen. Schroderus Os. III. 2: 33 (1635). Att trolofningen kunde vpbrytas och hon ifrån ho(n)o(m) skillias. VDAkt. 1696, nr 169. Rhyzelius Ant. 140 (c. 1750).
6) intr., till 12.
a) (†) om sår l. skada l. böld o. d.: öppnas (efter påbörjad läkning), gå upp; jfr bryta upp 2 a. Dahlberg Dagb. 84 (c. 1600; uppl. 1912). Hydropatherne påstå, att vid deras vattenkurer veneriska sår .. hvilka för flera år sedan varit ”af Medicine-Doctorerne med deras indrifvande gifter botade”, under kuren åter uppbryta. Hygiea 1839, s. 427. Tholander Ordl. (1872).
b) (numera bl. tillf.) om is o. d.: brytas sönder (o. försvinna); äv. om isbelagd sjö o. d.: gå upp (se gå upp 7 e); jfr bryta upp 2 b. RP 2: 151 (1632). (Jag) förborgar .. min ära, att enligt nyss ankommen rapport har isen på Ålands haf upbrutit. HH XXVII. 2: 40 (1809). Sjöarne uppbröto tidigt. Rääf Ydre 4: 356 (1865).
c) (numera mindre br.) göra uppbrott (se d. o. 2); jfr -bräcka 2 o. bryta upp 2 c. OxBr. 6: 20 (1627). Såsom mine ledsagare woro af den tanke, at wi .. gjorde bättre, om wi blott reste nattetid, så upbruto wi efter middagen. Ödmann MPark 104 (1800). Älvsborgs och Västgötadals regementen skulle skyndsamt uppbryta från rotarna .. för att den 4 juni inträffa i Göteborg. HT 1926, s. 11.
(12) -BRÅKA. (numera mindre br.) hacka l. hugga l. bryta upp (ngt), särsk. (o. numera bl.) med avs. på is; jfr bråka upp. Linc. Nnn 3 b (1640). Ett jämförelsevis grundt ställe, där isen uppbråkades med yxor. Hedin GmAs. 2: 418 (1898). Östergren (1964).
-BRÄCKA, -ning.
1) till 3: (med våld) bräcka l. bryta upp l. öppna (ngt), numera nästan bl. i p. pf.; jfr -bryta 3 o. bräcka upp. Salé 69 (1664). Krossade eller uppbräckta balkong- och altandörrar. Sydsv. 17/12 2006, s. C4.
2) (†) till 12: upplösa (läger); äv. intr., i p. pr.: påbörjande marsch l. avfärd; jfr -bryta 3 slutet, 6 c, -lösa 6. G1R 10: 274 (1535). Ähr mig .. berettat, dett .. (kejsarens trupper) varde opbräckiandes, men huart uth det geller, kan man icke veta. AOxenstierna 4: 470 (1629).
-BRÄNNA, -else (†, Lind 1: 1591 (1749)), -ing. [fsv. upbränna]
1) till 11 a: få (ngt) att brinna upp; särsk.: förbruka gm eldning; äv. bildl.; jfr bränna upp 1. G1R 1: 28 (1521). Dänna Eld migh wilt vpbrände / Som iagh för digh hafwa må. Skogekär Bärgbo Wijs. 13: 3 (1652, 1682). Endast Stockholm upbränner nu årligen öfwer 100,000 famnar wed. Fischerström 3: 213 (1784). Innan fröken Rudenschöld arresterats, hade hon hunnit uppbränna alla Armfelts brev. 3SAH LII. 2: 652 (1941).
2) (†) till 11 a: brinna upp; jfr bränna II 1 o. bränna upp 4. HT 1951, s. 398 (1696). 15 lader, hvilcka alle oppbrände om midnatstiden. HH 24: 55 (1704).
3) (†) till 11 a: behandla med eld l. hetta; särsk.: destillera (brännvin o. d.); jfr bränna 3. BoupptSthm 23/2 1659. Wi (har) ansedt .. angelägnare at egna spanmåls tilgångar helst besparas til brödfödan och icke .. utan all gränts upbrännas och i Bränwin förwandlas. PH 15: 663 (1794; rättat efter orig.).
4) (†) till 12: öppna (böld) gm bränning med hett järn; jfr bränna I 4 b. IErici Colerus 2: 291 (c. 1645; i fråga om böld på häst).
(1 c, 8 g) -BRÖSTA, -ning. artill. kroka fast (fält)lavett o. d. vid föreställare (se d. o. II 1), brösta upp; äv. tr., med obj. betecknande lavett o. d.; numera bl. ss. vbalsbst. -ning; jfr brösta, v.3 Man bör icke för tidigt uppbrösta, då träffningen är af vigt. Hazelius Artill. 175 (1833). Vid hjullavetter får detta s. k. svanstryck ej vara större, än att lavetten kan utan svårighet och tidsutdrägt upp- och afbröstas. Holmberg Artill. 3: 106 (1883). Bilförare undersöka i detalj, hur fordonen skola köra till och från uppbröstningen. SoldILuftv. 1946, s. 335.
Ssgr (förr): uppbröstnings-krok. bröstkrok. (packvagns)axeln finnes uppbröstningskrok för bakvagnen. Spak HbFältartill. 158 (1873).
-ögla. ögla på lavettsvans l. bakvagn för påhakning i föreställares uppbröstningskrok; jfr bröst-ögla. KrigVAT 1843, s. 351.
(1, 7 e) -BUBBLA. jfr -brusa o. bubbla upp. Tiselius Vätter 2: 29 (1730). Hon försökte hålla sin uppbubblande glädje inom sig. Anderson Brev. 206 (2004).
-BUD. [fsv. upbudh]
1) (förr) till 8 (b): handlingen att hembjuda (se d. o. 2 a); äv. (o. i sht) konkretare, om enskild akt av nämnda handling; jfr bud 4 o. -båd 1 o. hem-bud, sbst.2 2SthmTb. 4: 529 (1574). Thet jordebyte må ikke klandras eller i staden hembiudas, utan effter laga uppbudh medh härads eller stadsens fastebref bekräftas. FörarbSvLag 4: 196 (1695). I regeln meddelas lagfart genom tre uppbud, som bekräftas genom utfärdande av fastebrev. Hernberg Rättsh. 75 (1922). jfr pante-uppbud.
2) (†) till 9: uppbåd; äv. oeg. l. bildl. OxBr. 1: 287 (1625). Uppbud af kunskap och klokskap. FoU 20: 4 (1906).
Ssg (till -bud 1; förr): uppbuds-protokoll. 2BorgP 3: 474 (1726). Hasslöf SvVästkustf. 68 (1949).
-BUDA, -ning. (numera bl. tillf., om ä. förh.)
1) till 8: hembjuda (se d. o. 2 a) (ngt). Wollimhaus Ind. (1652). Påbjudes upbuda Grufvedelar uti Stora Lerbergs och Slottenbergs Grufvor. Johansson Noraskog 1: 110 (i handl. fr. 1785).
2) till 9: uppbåda (ngn). AOxenstierna 5: 412 (1630). Skjutshållningen var organiserad så, att bönderna .. omkring gästgivaregården bildade ett skjutslag, vars medlemmar i tur och ordning skulle möta vid denna .. med hästar och vagn, när de blevo uppbudade. Kulturen 1938, s. 60.
(8) -BULLA, -ning. bulla upp (ngt); jfr -duka 2. Lind 1: 225 (1749). På gräset breddes de hvita dukarna och den enkla middagskosten uppbullades. Jolin 170 (1913).
(4) -BUREN, p. adj. Anm. Beträffande här icke upptagna anv. av p. pf. uppburen se under upp-bära. [p. pf. av upp-bära o. bära upp] högt värderad l. hyllad l. berömd; jfr -bära 3. 3SAH XLVI. 2: 194 (1833). Den lärde Lenaeus .. var utomordentligt uppburen som föreläsare. 3SAH LXIV. 1: 81 (1953).
(10) -BURRA, -ning. göra (ngt, särsk. fjäderdräkt l. hår o. d.) burrig; numera i sht i p. pf.; jfr burra upp (se burra, v.1 särsk. förb.). Topelius Fält. 4: 5 (1864). Med alla fjädrarna uppburrade och stjärten uppböjd. FoFl. 1953, s. 27.
-BYGGA, -else (se d. o.), -ning; -are (se avledn.). [fsv. upbyggia]
1) till 1 e: uppföra l. bygga (ngt, särsk. byggnad l. stad o. d.); äv. (o. numera i sht) oeg. l. bildl. (se särsk. slutet): skapa l. forma l. dana l. bilda (ngt), särsk. (med avs. på ngt abstr.): konstruera (se d. o. 2); äv. refl.; jfr bygga upp 2. OPetri Tb. 1: 72 (1525). Rådhuszet är medh skön steen upbögd. Bolin Dagb. 22 (1667). NordT 1883, s. 327 (refl.). Hela Gottland är uppbyggt av kalkstenar och skiffrar, som avlagrats i silurhavet. Sandström NatArb. 1: 97 (1908). (Strindbergs) tankevärld vimlar av hugskott och har aldrig varit fast och följdriktigt uppbyggd. Mjöberg Lb. 473 (1910). Deca-Durabol är ett hormonpreparat som bl a har en uppbyggande verkan på vävnader i kroppen. PatFass 199091, s. 211. jfr åter-uppbygga o. samhälls-uppbyggande samt ny-, o-uppbyggd. särsk., i bildl. anv., med avs. på (grupp av) person(er) l. sinne l. själ o. d.: (gm undervisning l. föredöme o. d.) stärka l. uppfostra i religiöst l. andligt l. moraliskt o. d. avseende; äv. med refl. obj. Apg. 20: 32 (NT 1526). Polyfem III. 35: 3 (1811; med refl. obj.). De som verkligen av vetenskap och kritiskt sinne hindrades från att uppbyggas av den traditionella 1800-talspredikan voro ett fåtal. Wifstrand AndlTal. 66 (1943).
2) (†) till 10: bebygga (tomt o. d.); äv.: uppodla (mark o. d.); jfr bygga upp 1. Elligis haffwa .. borgamestara och raadh macht selia samma ödetompther epther gode mændz mæthning nogrom, som them opbyggia och besitia vilia. G1R 1: 243 (1524). Ty sedan landet har blefwit vpbygdt, och åbodt af folck .. drifwas .. (vilddjuren) lenger vp i skogen. Swedberg Amer. 52 (i handl. fr. 1714).
3) till 11 a: gm byggande förbruka (ngt).
a) (†) med obj. betecknande virke o. d. HB 2: 172 (1582). PH 3: 2263 (1746; läst i orig.). jfr o-uppbyggd.
b) (numera mindre br.) med obj. betecknande penningsumma; jfr bygga upp 2 b. Huruwida de upbygde penningar warit egne eller lånte. Berch Hush. 119 (1747). IllSvOrdb. (1964).
Avledn.: uppbyggare, m.//ig. [fsv. upbyggiare] till -bygga 1: person som (åter)uppbygger; stundom närmande sig l. övergående i bet.: grundare l. grundläggare; äv. oeg. l. bildl. Tina murar äro alltijdh för migh, Tine vpbyggiare skola skynda sigh, men tine nedherbrytare och förstörare skola dragha sigh ther jfrå. Jes. 49: 17 (Bib. 1541). I inskrifterna nämnes konung Sargon .. som stadens och palatsens uppbyggare. Upmark Lübke 804 (1872). De nya statsskickens uppbyggare få samtliga följa det berömda föredömet och mura med svärdet inom räckhåll. Segerstedt Händ. 197 (1922, 1926). jfr riks-, spel-uppbyggare.
(1 e) -BYGGELSE. [fsv. upbyggilse; till -bygga] (utom i slutet numera bl. tillf.) motsv. -bygga 1: handlingen l. verksamheten att bygga upp ngt (särsk. byggnad l. stad o. d.); äv. oeg. l. bildl. (se särsk. slutet). KyrkohÅ 1902, MoA. s. 64 (1580). K. M:tt förnimmer .. huru som somblige kyrkio- tijonder .. äre blefne igenom nye Säthegårders opbyggelse något förminskadhe. Stiernman Riksd. 1131 (1649). Alt det, som till fäderneslandetz märkeliga upbyggelse genom the herlige studiers wed mackthållande och förkofrande tienar. VDAkt. 1707, nr 768. Herren vill icke söndring, utan enhet, han vill icke nedrifning, utan uppbyggelse. Genberg VSkr. 2: 8 (1865). särsk. (fullt br.) motsv. -bygga 1 slutet: handlingen l. verksamheten att stärka l. uppfostra ngn i religiöst l. andligt l. moraliskt o. d. avseende. Lagförsl. 66 (c. 1609). De läste sin predikan och sjöngo sina psalmer hemma i köket, men de fingo ingen riktig uppbyggelse i sin ensamhet. Malmberg Åke 112 (1924). jfr salighets-, själa-uppbyggelse.
Ssgr (till -byggelse slutet): uppbyggelse-bok. HH XXXII. 1: 79 (1779). Bibeln och religiösa uppbyggelseböcker. Wigforss Minn. 1: 28 (1950).
-författare. Alla Islands predikanter och uppbyggelseförfattare öfverglänsas af biskop Jón Thorkelsson Vidalin. NF 7: 862 (1883).
-litteratur. Till uppbyggelseliteraturen höra helgonbiografierna, de med under och profetior, liksom med ampla loford utsmyckade, de såkallade legenderna. Reuterdahl SKH III. 2: 456 (1863).
-skrift. Hammarsköld SvVitt. 1: 50 (1818). Den fornsvenska uppbyggelseskriften Själens tröst. Arv 1950, s. 31.
-stund. (Det) hölts hwarje wecka en särskilt upbyggelse-stund för Dop-Candidaterne, för at bereda dem til döpelsen. Oldendorp 2: 161 (1788).
-BYGGLIG, äv. -BYGGELIG. motsv. -bygga 1 slutet: som verkar upplyftande l. stärkande i andligt l. moraliskt o. d. avseende, särsk. om muntlig l. skriftlig framställning (förr äv. om ngns liv l. levnadssätt l. handlingssätt l. verksamhet o. d.); äv. allmännare: nyttig l. givande l. värdefull. Ekman Siönödzl. 199 (1680). (Amerigo Vespuccis) resor voro mycket upbyggelige för Geographien. VetAH 1749, s. 6. Oskrymtad fromhet och uppbyggeligt lefverne. SvLitTidn. 1821, sp. 648. Mor .. bidrog ofta (på väckelsemötena) med att ur minnet läsa upp någon berättelse eller dikt med sensmoral eller uppbyggligt innehåll. Järnvägsminn. 42 (1952). jfr o-uppbygglig.
Avledn.: uppbygglighet, äv. uppbyggelighet, r. l. f. egenskapen l. förhållandet att vara uppbygglig. Lind (1749).
(1 e) -BYGGNAD. motsv. -bygga 1, om handlingen l. verksamheten att bygga upp ngt, uppbyggande (jfr byggnad 2); äv. konkretare, dels om enskild omgång av sådan handling osv., dels om beskaffenhet l. form l. utseende o. d. hos det uppbyggda l. sätt på vilket ngt är uppbyggt (äv. oeg. l. bildl.) (jfr byggnad 5); äv. konkret, om resultatet av sådan handling osv. (jfr byggnad 3). VDAkt. 1654, nr 104. Pojken såg gammaldags skepp med .. höga uppbyggnader i för och akter. Lagerlöf Holg. 1: 158 (1906). En klar logisk uppbyggnad kännetecknar denna fransk-klassiska tragedi. Wrangel Dikten 263 (1912). Tiden för kapellets uppbyggnad torde vara 1200-talets förra hälft. ActaOel. 4: 31 (1931). Renässansen älskade rumsdekorationer med en stram arkitektonisk uppbyggnad i ädla träslag, skulpterad sten och dyrbara vävnader. HantvB I. 1: 363 (1934).
Ssgr: uppbyggnads-arbete. Spångberg BanbrHövd. 348 (1939).
-process. Samtidigt som dessa uppbyggnadsprocesser försiggå, ske till följd av organismens livsreaktioner nedbrytande processer. Bolin LevLivKem. 174 (1931).
-skede. Man har .. kunnat göra det troligt, att våra grundämnen för få miljarder år sedan har befunnit sig i ett uppbyggnadsskede. BokNat. Mater. 19 (1953).
-träning. sport. Uppbyggnadsträningen är oerhört viktig. Den tiden är nog förbi då man kunde åka sig i form på skidor utan rejäl barmarksträning. SvD 11/9 1974, s. 20.
-BYTA. (†)
1) (†) till 7, i kortspel: ekartera; jfr byta 3 b. Jag (har) intet .. låf at spela, så framt jag icke ser mig mächtig at kunna spela med de kort jag då hafwer i handen utan kiöpande eller upbytande af andra. BeskrLombreSp. 8 (1745). Düben Talism. 5: 38 (1818).
2) (†) till 12 (b): (upp)dela (ngt); särsk. med avs. på arv o. d.: skifta; jfr byta 1. NorrlS 10: 72 (1640). Sålunda är kommit hennes betalningh om intett, at s(alig) hanss Erichssons ärfwinger hafua Opbytt hanss Arff, och henne icke medh godo will betalla. ÅngermDomb. 1641, fol. 168. RannsaknAntikv. I. 1: 223 (1684).
-BÅD.
1) (†) till 8 (b): hembud (se hem-bud, sbst.2); jfr -bud 1. (Försäljning av ett gods) genom oppbåd till den högstbjudande. Eneman Resa 1: 219 (1712). Björkman (1889).
2) till 9: handlingen l. verksamheten att uppbåda (se d. o. 1); äv. konkretare, dels (i sht om ä. förh.) om enskilt tillfälle då här l. trupp(styrka) o. d. uppbådades, dels (i Finl.): mönstring (se d. o. 1 c); äv. konkret, dels (förr) om uppbådad här l. trupp(styrka) (särsk. i uttr. första, andra (stundom äv. tredje) uppbåd(et)), dels allmännare, om grupp av människor som sammankallats l. samlats i visst syfte; äv. oeg. l. bildl.; jfr -bud 2. Tillspordes hvarföre han haffver förbiudett allmogen .. intett komma tillhopa på Uthschriffningz-Commissariernes opbod. RP 8: 67 (1640). Uppbådet af dalkarlarne .. kunde anses såsom en nödvändig försigtighetsåtgärd. Tegnér Armfelt 1: 283 (1883). Enligt nu gällande värnpligstlag äro de värnpligtige indelade uti tre uppbåd: beväringens första och beväringens andra uppbåd samt landstormen .. Hvart och ett af dessa uppbåd har sin särskilda uppgift och betydelse. BtRiksdP 1901, I. 2: nr 3, s. 33. Att de tyska experterna äro övertygade om tonfilmens framtid framgår av det enorma uppbåd av arbete och pengar som nedlagts på nya ljudfilmsateljén. SvD(A) 1929, nr 293, s. 3. Elden hade bitit sig så fast i vindsvåningen, att den trots det stora uppbådet brandmanskap spred sig över hela vindslängan. SvD(A) 1934, nr 254, s. 6. Vid uppbådet .. kontrolleras .. den värnpliktiges personuppgifter och hälsotillstånd. Hufvudstadsbl. 18/9 1996, s. 3. jfr bonde-, folk-, här-, kraft-, polis-, soldat-uppbåd m. fl.
Ssgr (till -båd 2; förr): uppbåds-krets. jfr krets, sbst.1 6. WoJ (1891).
-manskap. RARP 17: 168 (1710).
(9) -BÅDA, -else (†, G1R 29: 646 (c. 1650)), -ning.
1) (gm bud) sammankalla l. inkalla (krigsfolk o. d.) till krig(stjänst) o. d.; äv. allmännare, dels: sammankalla (ngra) l. kalla (ngn) i visst syfte (särsk. till skallgång o. d.), dels i uttr. uppbåda skjuts o. d. (se skjuts 3 a δ); jfr -bjuda 4, -bringa 4, -buda 2 o. båda upp. Vid krigzfålketz marche .. anten när dee bliffva opbodade eller komma ifrån togh. RP 8: 11 (1640). En mängd bönder voro uppbådade att skalla. Hultin Minn. 59 (1872).
2) med avs. på ngt abstr.: uppamma (se d. o. 3); jfr -bjuda 4 slutet, -bringa 4. Atterbom Minnest. 2: 363 (1824). Något engagemang för sin makes och .. sin svärfars fascination för idrott förmår hon knappast uppbåda. Evander Månd. 36 (1974). jfr skjuts-uppbådning.
-BÄDDA, -ing (†, Verelius 17 (1681)), -ning.
1) (numera bl. tillf.) till 1, i p. pf., om person l. kroppsdel: placerad i säng o. d. i hög l. halvsittande ställning; jfr bädda, v. 2. Den bleka sjuka .. satt högt uppbäddad i sängen. Bremer Hertha 296 (1856). Kungen ligger i en fältsäng med sin sårade fot uppbäddad och förbunden. Lindfors Sägn. 55 (1898).
2) till 10: bädda (se bädda, v. 1) (säng o. d.); särsk. med anslutning till 1: bädda (säng l. huvudgärd o. d.) högt; numera nästan bl. i p. pf.; jfr bädda upp. Icke långt ifrån Staden slogo the Läger .. vpbeddade sina Sängiar. Girs E14 57 (c. 1630). Till hälften sittande, hvilande mot en högt uppbäddad hufvudgärd, satt den äldsta af de båda systrarne. Bremer Hertha 75 (1856). Som av en händelse hade Ragnar kommit att sitta bredvid Måna på hennes säng, som stod uppbäddad. Lo-Johansson AstrHus 135 (1966). jfr o-uppbäddad.
(3, 12) -BÄNDA, -ning. gm bändande (se bända, v.1 I 2) öppna l. bryta upp (ngt); jfr -bryta 3, -bräcka 1 o. bända upp. Forsius Fosz 58 (1621). Ett verktyg frambars, med hvilket de motspänstiges munnar uppbändes och hostian nedsköts i deras svalg. Rydberg Ath. 179 (1859). Han (företog) sig att med en .. jernstång försöka uppbända klipphällen, som betäckte öppningen. Topelius Fält. 4: 205 (1864).
-BÄRA, -else (†, BoupptSthm 1669, s. 234, Bil.), -ing, -ning; -are (se avledn.). [fsv. upbära. — Jfr upp-buren]
1) (numera bl. tillf.) till 1: bärande transportera l. flytta upp (ngt); förr äv. till 2, med försvagad l. försvunnen bet. av vertikal riktning: bärande transportera l. flytta (ngt) (se särsk. a, b); jfr -forsla o. bära upp 1. Altså helghadhe Presternar sigh och Leuiternar, at the skulle vpbära Herrans Israels Gudz Arck (till Jerusalem). 1Krön. 15: 14 (Bib. 1541). Is som upburits ur Is kiällaren och fördts till Drottningholm. HovförtärSthm 1759, s. 2974. Timos faster bor fyra trappor upp och .. får hjälp med uppbärningen av kassarna. DN 27/5 1994, På stan s. 34. särsk.
a) (†) i fråga om att ceremoniellt föra avliden till kyrka l. grav; jfr bära, v. 1 b. KyrkohÅ 1916, s. 250 (1623). När .. lijk wpbäras, skola quinfolken förmanas att dhe gå genast effter manfolken. ConsEcclAboP 324 (1659). Humbla Landcr. 22 (1740).
b) (†) med obj. betecknande mat l. dryck; äv. närmande sig bet.: bjuda (på), servera. Wivallius Dikt. 76 (1631). Du .. söpe dig förut så full, at du måste sitta wid bordet med matleda och wämjelse, och låta alla rätter förgäfwes upbäras. Borg Luther 2: 853 (1753). TjReglArm. 1858, 2: 130.
2) till 4 d: hålla (ngt) uppe; jfr bära, v. 14, o. -hålla 1 o. bära upp 5. G1R 24: 110 (1553). Draperiet af förgyldt tyg, uppburet af järnstänger. 3SAH 5: 99 (1890). särsk.
a) hålla (kroppsdel) upplyft l. upprätt; numera i sht i p. pf.; jfr bära, v. 8, o. bära upp 4. SDS 1909, nr 306, s. 9 (c. 1777). Huvud och hals (på ryttaren) skola vara fritt uppburna, nacken ej spänd eller hakan framskjuten. RidI 1914, s. 23.
b) om del av byggnadsverk o. d.: utgöra l. tjäna som stöd åt (ngt); jfr bära, v. 14 b. SthmSlH 1: 121 (1576). Af en gravyr .. framgår, att förr breda bågar .. uppburit en kraftig kupol. Hahr ArkitH 150 (1902).
c) i mer l. mindre bildl. anv. (jfr 3): (under)stödja l. upprätthålla (ngt); utgöra grund för (ngt); jfr -hålla 2. 2SAH 8: 160 (1817). Beslutet uppbars ej af en så stor röstöfvervigt, att den motsatta åsigten inför densamma förstummades. Malmström Hist. 2: 180 (1863). Man kan .. bland fiskare urskilja en kärna av permanenta yrkesut-övare, som skapar och uppbär yrkeskategoriens egenart. Hasslöf SvVästkustf. 13 (1949). särsk.
α) (numera mindre br.) med obj. betecknande ämbete l. ställning l. namn o. d.: uppfylla de fordringar l. förväntningar o. d. som ämbetet osv. ställer; jfr bära upp 5 b α. Kellgren (SVS) 4: 139 (1780: Titeln). Hans hund, ”den där sig Nelson kallar, och som med .. värdighet uppbär sitt aktade namn”. Hallström Händ. 87 (1927).
β) (numera mindre br.) med avs. på börda l. bekymmer o. d.: stå ut med l. tåla; jfr bära, v. 7 c β. Mörk Ad. 1: 275 (1743: börda). Gif oss nåd, att, i den onda dagen med .. förtröstan till din kärlek, uppbära det kors, du oss behagar pålägga. Wallin 2Pred. 3: 43 (1813). Carlson Hist. 3: 256 (1874).
γ) med avs. på roll (särsk. i skådespel o. d.): fylla l. ikläda sig. Lysander RomLittH 275 (1858). Att .. (balettdansaren) i sin egenskap av man inte gärna för oss kan uppbära rollen av ett eteriskt sändebud från en annan värld. Ruin Gyckl. 106 (1934).
3) (†) till 4, bildl. (jfr 2 c): hålla (ngn l. ngt) högt i anseende, värdera högt; jfr -buren o. bära upp 6. Rålamb Resa 65 (1658, 1679). De der unga Skalderna tåla ej vid att för tidigt och för högt upbäras. 3SAH LVI. 3: 97 (1842). Lysander Almqvist 39 (1878).
4) till 9, bildl.: (upp)taga (ngt); erhålla, mottaga; jfr bära, v. 4.
a) inkassera l. mottaga (skatt l. tull l. ränta l. naturaprestation o. d.); lyfta l. erhålla (lön l. pension o. d.); jfr bära upp 2 a. SthmSkotteb. 3: 187 (1521). Sedan Smöret uti hwarje Sockn blifwit upburet (fraktades det till Sundsvall). HovförtärSthm 1771 A, s. 1980. Från sitt inträde 1866 till sin död hade Kullberg av Akademien uppburit en årlig pension, som troligen varit hans enda inkomstkälla. 4SAH XIX. 2: 214 (1993).
b) (numera mindre br.) med obj. betecknande bannor l. förebråelser o. d.; förr äv. med obj. betecknande hugg l. slag l. sår o. d.; jfr bära upp 8 a. AOxenstierna 2: 166 (1614). De sår, som blödde hos honom, hade han upburit för hennes skuld. Mörk Ad. 1: 38 (1742). (Sv.) Uppbära förebråelser, otack (t.) Vorwürfe, Undank ernten. Auerbach (1915).
c) med obj. betecknande (uttryck för l. yttring av) välvilja l. erkänsla l. aktning l. beröm o. d. (Att) iagh .. ouprechnelige välgerninger upburitt hafver. OxBr. 12: 663 (1610). (Angreppen) hafva gjort, att Leopold, efter att af sina jämnårige hafva uppburit en .. öfverdrifven hyllning, af efterföljande generationer blifvit nära nog förgäten. Nyblæus Forskn. I. 1: 129 (1873, 1879).
d) (numera mindre br.) ta l. få skulden för (ngt), umgälla (ngt); jfr bära upp 8 b. Lind (1749). Endast drifven af sjelfförsvar, dödar björnen flere kreatur på en gång: Heinäkangas förmodade att björnarne ofta fingo uppbära, hvad vargarne förskylt. Wetterhoff Skog 1: 10 (1883). Löfgren TenngjH I. 2: 113 (1933).
Avledn. (numera bl. tillf.): uppbärare, m.//ig.
1) till -bära 2: person som uppbär ngt; i sht i bildl. anv. Petros .. uppbäraren af den herrskande kyrkans rättigheter och plikter. Rydberg Ath. 178 (1859). Orphei drängar (har) häfdat sin plats som den svenska kvartettsångens förkämpe och främste uppbärare. 2NF 20: 945 (1914). jfr släp-uppbärare. särsk. till -bära 2 c γ: person som uppbär roll (i skådespel o. d.). (R. Burbage) var den ypperste uppbäraren af hufvudrollerna i Shaksperes stora skådespel. NF 19: 1237 (1896).
2) till -bära 4 a, om uppbördsman. Licent[ens] upbärare. RP 1: 136 (1629). LD 1958, nr 174, s. 7. jfr skatte-uppbärare.
-BÄRGA, -ning. [fsv. upbiärgha]
1) (numera bl. tillf.) till 1 b: bärga (se d. o. 3, 7) l. rädda upp (ngt l. ngn) (ur havet l. vattnet). GullbgDomb. 25/9 1623. En täflande (i simning) måste uppbärgas c:a 8 à 10 meter från målet. NordIdrL 1902, s. 243. Enligt från Hälsingborgs tullkammare hitkommen anmälan, har från strand utanför Hälsingborg uppbärgats: 208 st. Bräder. PT 1912, nr 233 A, s. 4.
2) (†) till 9: samla in l. taga upp (ngt); skaffa sig (ngt). The Lybiske .. wpbärge och läne aff wore wndhersother thet meste the kunne. HFinlH 2: 276 (1549). OxBr. 1: 258 (1624).
3) (†) till 9, 10: bärga (se d. o. 5) (ngt). Att hööt som derpå i åhr .. är upburgit, må komma Kyrkian till godo. Rääf Ydre 4: 380 (i handl. fr. 1674). Man har här i Finland af 12 kappars bohwete-utsäde upbärgat 50 tunnor igen eller 125:te kornet. Gadd Landtsk. 3: 448 (1777).
(7 f) -BÄTTRA, -ing. (numera mindre br.) förbättra l. bättra på (ngt); jfr bättra upp. Sedan han vid Leipzig d. 18 Dec. (1642) hållit stor tacksägelsefest för de vunna framgångarne, uppbröt han d. 23 – efter att hafva låtit uppbättra bron vid Torgau. Mankell Fältsl. 428 (1858). Dekorationerna (till operaföreställningen) voro delvis uppbättrade. SD(A) 1900, nr 571, s. 7. IllSvOrdb. (1964).
(1) -BÖJA, -ning. böja (ngt) uppåt; i sht i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.; jfr böja upp 1. Schroderus Dict. 202 (c. 1635). Hans mustascher voro mörka, uppböjda och nästan sköna. Almqvist Går an 16 (1839). Samtliga skidors brätten skola böjprovas genom kraftig uppböjning. SkidlöpnIArmén 1917, s. 13. jfr arm-uppböjning.
-BÖKA, -ning.
1) (numera bl. tillf.) till 1: gm bökande gräva upp (rot o. d.) ur jorden; jfr -gräva 1 o. böka upp b. SamlRönLandtbr. 1: 135 (1775). Gräflingens .. föda består i saftiga växter och rötter, som han uppbökar på ängarna. Nilsson Fauna 1: 188 (1847).
2) till 3, 12: gm bökande bryta l. luckra upp (jord l. mark o. d.); äv.: gm bökande gräva (grop l. håla o. d.); äv. med sakligt subj.; jfr -gräva 2, 3 o. böka upp a. Murenius AV 44 (1640). Uppgiften att (lax)honan skulle med afsigt uppböka gropar i bottnen för att deri lägga rommen torde bero på missuppfattning. NF 9: 929 (1885). Den tertiära, lösa sanden och leran har till stor del uppbökats av isen och utgör en del av moränen. SvGeogr-Åb. 1931, s. 98.
Spoiler title
Spoiler content