SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1925  
BÖKA 3ka2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING; BÖK, sbst.2 (se d. o.); jfr BÖKA, f.
Etymologi
[jfr nor. bauka, rota, gräfva, isl. bauka, gräfva, rota; afljudande till BOKA, v.1]
1) om djur: gräfva l. rota, i sht med nosen (trynet); i sht i fråga om svins rotande i marken. Stiernhielm VgL 109 (1663). (Vintern) jagar Swinen, at dhe måtte genom sitt tryne grafwa och bööka effter sin föda neder i Jorden. Rudbeck Atl. 2: 290 (1689). Flera svin böka hål på gärdesgården, men hin tar den som fastnar i hålet. Granlund Ordspr. (c. 1880). (Vi se hundar) med förkärlek böka i saker, som för oss äro vidriga. Quennerstedt Värld 6 (1904).
2) (hvard.) i bildl. l. öfverförd anv.: rota (i l. efter ngt); stundom: snoka. Som Magneten Iern, Agaten Strå wil söka, / Så wil een Menniskia helst efter Guldet böka. Spegel GV 139 (1685). Bokrecensenter, I snokande skrån, I, som böken i andras / Skrifter! Tranér Erinna 16 (1827). Belackare och bakdantare .. böka i andras svagheter. Rydberg FilosFörel. 2: 150 (1877). Han fortsatte att böka i bagaget. Öberg Makt. 1: 10 (1906).
Särsk. förb.: BÖKA FRAM10 4.
1) till 1; jfr BÖKA UPP b.
2) (hvard.) till 2; refl.: ta sig fram (under rörelser som likna bökande). Då han såg ångbåten böka sig fram mellan de grufliga trädesåkrarna. Strindberg Fjerd. 23 (1877).
BÖKA UPP 10 4 l. OPP4. till 1 l. 2. Wennæsius Vitt. 189 (1678; i bild). jfr UPPBÖKA. särsk.
a) gm bökande gräfva upp l. luckra upp (jorden). Lind (1749).
b) gm bökande skaffa fram (ngt ur jorden). Adlerbeth Ov. 392 (1818). Böka upp rötter ur jorden. Berlin Lsb. 51 (1852).
Ssg (till 1): BÖK-STÄLLE. (†) Lind 1: 1401 (1749).
Spoiler title
Spoiler content