SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1903  
CELESTINER se1lesti4ner l. -äst- (jfr selässti`nrmúnnk Dalin), m.; best. -n; pl. =; äfv. CELESTIN (NF 3: 135 (1878; i ssg)) se1lesti4n l. -äst-, m.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. cölestiner. eng. celestine, fr. célestin, af Celestinus, hvilket namn eremiten Petrus de Murhone (1296), ordens upphofsman o. främjare, bar ss. påfve, Celestinus V (jfr CELEST)]
munk tillhörande en viss orden som numera förekommer endast i Italien. Döring Munkordn. hist. 95 (1834). Celestinerna .. bära en hvit klädnad med svart hätta och skapular samt en jerngördel närmast kroppen. NF 3: 135 (1878).
Ssgr: CELESTINER-1030~, äfv. CELESTIN-MUNK103~2. Celestiner Munkar. Schroderus Osiander 2: 735 (1635). Dalin (1850).
-NUNNA~20. Heinrich (1814). Schulthess (1885).
-ORDEN~20. O. Petri Klost. A 4 b (1528). Schroderus Osiander 2: Reg. (1635). Dalin (1850). Celestin-orden. NF (1878).
Spoiler title