SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1903  
CELIBATÄR se1libatä4r l. 4r, äfv. 01— (- - - ä´r Dalin), sbst., m.||ig.; äfv. adj.; ss. sbst. best. -en, äfv. -n; pl. -er.
Etymologi
[jfr eng. celibatair(e) o. celibatarian, af fr. célibataire, af célibat (se CELIBAT)]
(mindre br.)
I. sbst.: person som lefver ogift; ungkarl, gammal jungfru. D. v. Schulzenheim i LBÄ 5—6: 56 (1797). (Tjänstehjon) äro näringsklassernes celibatärer. Econ. annal. 1807, Mars s. 57. Munken Lorenzo, celibatären. Hagberg Shaksp. 10: 432 (1850). (Agardh o.) Ljungberg Stat. III. 2: 197 (1857). Levertin Lifvets fiender 10 (1891).
II. adj.: som tillhör l. utmärker det ogifta ståndet l. en ogift person; ungkarls-; äfv.: ogift; jfr föreg. o. följ. samt CELIBAT II.
Spoiler title