[jfr t. cölest, ä. eng. celest, eng. celestial, fr. céleste, af lat. cælestis, himmelsk, af cælum, himmel]
1) i sht astr. som hör till l. rör stjärnhvalfvet l. himlarymden; jfr HIMMELSKsamt TERRESTER.Ett valdt ställes terrestra meridian, hvilken .. alltid ligger midt under den förut determinerade celesta meridianen. Cronstrand Astr. 1: 5(1840). Den celesta fysiken. L. A. Forssman i UVTF 10: 41(1874). Att fotografera ”celesta” föremål. Lundin N. Sthm 371(1888). Gravitationsastronomi eller Celest Mekanik. Dunér Astr. 147(1899; öfverskrift).
2) (mindre br.) himmelsk, öfversinnlig, öfverjordisk; himla- l. himmel- l. himmels-. Ett sträfvande ”efter himmelskt och jordiskt tillika — af cælest sentiment och tillika ren natur”. C. J. L. Almqvist i Biogr. lex. 1: 138(1835). Coelesta scener (som framställas af målare). Dens. Tre fruar 3: 49 (1843).
