CENTRALISATION sän1tralis1atʃω4n l. -aʃ-, äfv. 01004 l. sen- (sänntralisatschón Dalin), r. (f. Dalin (1850), Kindblad (1868), Lundell); best. -en; pl. (föga br.) -er.
Etymologi
[jfr t. zentralisation, eng. centralization, af fr. centralisation, vbalsbst. till centraliser (se CENTRALISERA)]
handlingen att centralisera l. förhållande(t) att vara l. blifva centraliserad; särsk.: koncentration af den administrativa makten o. d. hos en central myndighet (på bekostnad af lokal själfstyrelse). Den centralisation i linguistisk väg, som består i bildande och vidmakthållande af ett för hela riket gällande och begripligt språk. Almqvist Sv. spr. 237 (1840). Om Centralisation, Embetsmän och Län i Sverige under Medeltiden. C. G. Malmström i Tidskr. f. litt. 1851, s. 257. Vådan af folkskoleväsendets alltför starka centralisation. Wieselgren Bilder 107 (1887, 1889). Det större samhället, staten, inkräktar ofta på det mindre samhällets, stads- och landskommunens och landskapets, själfstyrelse. Framför allt råder dylik centralisation i de romaniska staterna. E. Svensén i Ekon. samh. 1: 46 (1891). Socialiststatens starka centralisation och tvångsordning i ekonomiskt afseende. NF 19: 231 (1895). — jfr DECENTRALISATION.
Ssgr: CENTRALISATIONS-PARTI10103~, äfv. 01003~02. parti som arbetar för centralisation inom ngt visst område l. i allmänt politiskt afseende. Schulthess (1885). —
-PRINCIP~02. De flesta europeiska stater voro (under 1600- o. 1700-talen) styrda efter envålds- och centralisationsprincipen. NF 2: 1412 (1878). —
-STRÄFVAN~20 l. -STRÄFVANDE~200. —
