SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1904  
CEREBROSPINAL ser1ebrωspina4l l. se1r-, äfv. -bro- l. -brå-, adj.
Etymologi
[jfr t. cerebrospinal, fr. cérébrospinal, af lat. cerebrum (se CEREBRAL), o. spinalis, ryggrads-, af spina, ryggrad (se SPINAL)]
anat. som hör till l. utgöres af hjärna o. ryggmärg (samt därifrån utgående nerver); i sht i ssgr o. i förb. det cerebrospinala nervsystemet, motsatt det sympatiska nervsystemet. C. Sundevall Årsber. t. VetA 18371840, s. 522. Thorell Zool. 1: 141 (1860). Den .. cerebrospinala axeln. Därs. 143; jfr CEREBROSPINAL-AXEL(N). Hartelius Anat. 228 (1867, 1893).
Ssgr: CEREBROSPINAL-AXEL(N)10003~20. om hjärnan o. ryggmärgen ss. sträckande sig gm (större delen af l. hela) kroppen på ett ryggradsjur; jfr AXEL, sbst.1 II 9 a. Thorell Zool. 1: 143 (1860). Klercker Människokroppen 327 (1902).
-GANGLIE l. -GANGLION~200. nervknut tillhörande det cerebrospinala nervsystemet. Hygiea 1850, s. 535.
-MENINGIT~002. med. (smittsam) inflammation i hjärna o. ryggmärg. NF 6: 1315 (1883). Ett fall af epidemisk cerebrospinalmeningit. Hygiea 1900, 2: 302.
-NERV~2. nerv som utgår från hjärna l. ryggmärg. Thorell Zool. 1: 154 (1860).
-SYSTEM(ET)~02. (föga br.) Hartelius Anat. 229 (1867, 1893).
-VÄTSKA~20. vattenklar vätska som innehålles i hjärnans o. ryggmärgens centralkanal; hjärnvätska. Lovén Huxley 195 (1871). NF 20 (1896).
Spoiler title
Spoiler content