SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1904  
CEREMONIALISK ser1emω1nia4lisk l. se1r-, äfv. -mon1- l. -må1n-, stundom 010040, adj.
Ordformer
(ceri- Afh. om klädedr.)
Etymologi
[efter t. ceremonialisch]
(nästan †) adj. till CEREMONI o. CEREMONIAL (se CEREMONIELL I).
1) som rör l. hör till l. består i ceremonier; ceremoni- l. ceremonial-; jfr CEREMONIELL II. Muræus 1: 184 (1648). Ceremonialiska skick i den Judiska Församlingen. Bælter Cerem. 3 (1760). Äfven hos de vildaste folkslag (äro bröllop, begrafning osv.) merändels .. förknippade med något Cerimonialiskt. Afh. om klädedr. 3 (1773). Den ceremonialiska lagen. Weste (1807). Dalin Fr.-sv. lex. (1842, under cérémonial). — särsk.: som består i bl. yttre åthäfvor l. ceremonier, som bl. är en formalitet; jfr CEREMONI 1 b. (G. I) beskref .. huruledes .. (goda gärningar) ifrån Ceremonialiska gärningar böra skiljas. Celsius G. I 693 (1753, 1792).
2) som röjer kännedom l. månhet om de konventionella formerna för höflighet o. d.; ceremoniös. Han är alltför ceremonialisk. Il est fort sur le cérémonial. Nordforss (1805). Hans ödmjuka och stumma bugningar samt öfriga artiga gåfvor och ceremonialiska åthäfvor. Cederborgh OT 1: 15 (1810).
Spoiler title
Spoiler content