SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1904  
CEREMONIÖS ser1emω1niø4s l. se1r-, äfv. -mon1- l. -må1n-, stundom ser1emωnjø4s osv., stundom 010-, adj.; adv. -T.
Etymologi
[jfr t. ceremoniös, eng. ceremonious, af fr. cérémonieux (f. -euse), af senlat. cærimoniosus, som hör till gudstjänsten, helig, af lat. cærimonia (se CEREMONI)]
rik på l. uppfylld af ceremonier; pompös; äfv. om person: som iakttager de konventionella formerna (för höflighet) l. håller (strängt) på etiketten; kruserlig, cirklad; äfv.: afmätt, stel. Det ceremoniösa, förbehållsamma och minister-lika (i Goethes väsende 1819). Beskow Vandr. 1: 86 (1819, 1833). Den ceremoniösa gudstjensten. Anjou Lärob. 101 (1867). När jag .. i svart frack och hvit halsduk uppvaktade honom (dvs. nationens inspektor), helsades jag ceremoniöst, men med all välvilja. Böttiger 6: 109 (c. 1875). De styfvare och mer ceremoniösa former, hvari sällskapslifvet .. rört sig. Rydberg Rom. d. 104 (1882). Intet rubbar hans ceremoniösa artighet. Wirsén i PT 1904, nr 60 A, s. 3.
Spoiler title
Spoiler content