DABB dab4, sbst.1, i bet. 1 m.||(ig.), i bet. 2 r.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[sannol. afl. af DABBA; jfr förh. mellan verben SLAMSA, SLARFVA, TRAMSA samt de däraf bildade sbst. SLAMS, SLARF, TRAMS om såväl person som sak. Se för öfr. DABBA första stycket]
(hvard., föga br., bl. i vissa trakter, särsk. Finl. o. sydöstra Sv.)
1) person som dabbar l. dabbat sig, fumlig l. drumlig person. Han är en dabb, som aldrig blir färdig. En gammal dabb. Hvarför sköt du icke? — Det var för långt håll .. — Hållet är icke långt. .. Sådana dabbar borde icke medtagas på jakt. Handtv.- o. landtm.-bl. 1905, s. 28.
2) handling hvarigenom ngn dabbar l. dabbat sig; fumlighet, dumhet; misshugg; jfr DABBERI, DABST. Det var (en) dabb, nu dabbade du dig.
SAOB
