DABBIG dab3ig2, adj.; adv. -T.
Etymologi
[afl. af DABBA; om ordets anv. i sv. dial. jfr Rietz; jfr äfv. sv. dial. dabbig, smutsig, snuskig]
(hvard., föga br.) adj. till DABBA: fumlig, tafatt, tölpig. Skolmästaren .. får ej tillhöra detta tafatta, ”dabbiga” slag af menniskor, som ej förstå att lägga hand vid några timliga förrättningar, ej kunna utreda några praktiska frågor. Dahm Skolm. 29 (1846). (Den danske) Justitieministern (är) .. Torr och dabbig. SvT 1852, nr 24, s. 4. jfr Linder Regl. 205 b (1886).
