DANSK-NORSKA dan3sk~nor2ska, r. l. f.; best. -an.
1) [jfr d. dansk-norsken] (i sht språkv.) benämning på den i Norge talade o. skrifna danskan, hvilken i åtskilliga viktiga punkter (särsk. beträffande uttal o. ordförråd) skiljer sig ifrån den i Danmark talade o. skrifna; äfv. kallad bl. NORSKA; motsatt NORSK-NORSKA. V. Rydberg i Sv. tidskr. 1873, s. 497. Sedan Norge 1814 blifvit självständigt, kan man tydligt märka den s. k. dansk-norskan såsom utjörande en sig allt självständigare utvecklande utgrening av danska riksspråket. Noreen De nord. spr. 43 (1887). Lindgren Dansk. o. norsk gram. 5 (1894). Noreen Vårt spr. 1: 86 (1903).
2) (mindre br.) om danskan o. (dansk-)norskan tillsammantagna. Fastställande af en gemensam .. rättskrifning för Dansk-Norskan och Svenskan. Rydqvist SSL 4: 531 (1868).
