DEBETSEDEL de3bet~se2del, äfv. 40~10.
a) adm. en till den skattskyldige ställd räkning som upptager de skattebelopp till stat, kommun l. kyrka hvilka han för ett visst år skall betala; jfr DEBITERA I 2, DEBITERING 2. Så skola ock .. debet-sedlarne för Skeppsvärfs- (dvs. -varfs-)ägarnes (m. fl:s) .. Betjente och arbetare, .. tilställas Skeppsvärfs-ägaren (osv.). Publ. handl. 5: 3479 (1752). (Konsumtionsaccisen) betalas omärkeligen efter hand och (är) icke .. så besvärande, som de ledsamma Debet-Sedlarne. Ad. prot. 1789, s. 774. Sv:s R:s ständers bevilln. 1812, s. 61. Den skrifteliga, häldst tryckta uppgiften härom (dvs. om debitering), kallas nu mera Debet-Sedel, men i äldre Författningar Quittence-Bok. Rabenius Kam. § 433 (1825, 1832). SFS 1862, nr 13, s. 31. Nära två tredjedelar af debetsedlarna stå enligt regeln till rest (i Sthm). Stockholm 1: 237 (1897).
b) (†) i allmännare anv.: räkning å andra utskylder till det allmänna. För Allmoge eller dem, som icke hafva Fraktsedel, vare .. (slusskrifvare) skyldig, skrifva och gifva Debet-Sedel. Taxa f. Trollhätte bolag 1793, § 12.
c) [jfr DEBET II 2 a] i allm.: skuldsedel; särsk. bildl. Den frejdade häfdatecknare, hvilken summerat Carl XII:s debetsedel, (har nu) äfven framlagt en sådan för Gustaf III:s efterverld. Topelius Vint. I. 1: 15 (1879).
Ssgr (till a): A: DEBETSEDEL-UTDELNING, se B.
