publicerad: 1908
DEKADENT dek1adän4t l. de1-, l. -aŋ4t, adj. o. sbst. m.||ig.; ss. sbst. best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. o. eng. decadent, adj. o. sbst., af fr. décadent, adj. o. sbst., bildadt till décadence (se DEKADANS)]
I. [jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr.] adj.: eg. vittnande om dekadans; särsk.: som står i samband med l. har afs. på (osv.) dekadenterna (se II) l. den af dem representerade riktningen inom litteraturen (o. konsten); öfverkultiverad, öfverförfinad, blaserad, lifstrött. Den dekadenta ästeticismen. G. Göthe i SvD 1899, nr 150 A, s. 2. Det säges, att tidsandan är dekadent, att släktets sunda instinkt lämnat plats för en slapp konventionalism. Lange Tonbildn. 1 (1900). Baudelaire, den genialiske men dekadente skalden. VL 1904, nr 42, s. 5.
II. [jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr.] sbst.: författare (l. konstnär) hörande till en viss, på 1880-talet i Frankrike i opposition mot såväl naturalismen som den mera akademiska riktningen (företrädd af ”les parnassiens”) framträdande, riktning inom litteraturen (i mindre grad inom konsten); jfr SYMBOLIST; författare (l. konstnär) som i likhet med nämnda riktning röjer estetisk l. moralisk dekadans (se d. o. 1); i utvidgad anv.: öfverförfinad l. blaserad l. lifstrött individ; jfr DEKADENT-FIGUR. Det främsta är icke att förklara utan att vara. Fausttypen är icke lifvets önskan. Herr doktor Faust är en dekadent. Heidenstam Alienus 1: 150 (1892). Den absolut lifströtte, skönhetsförfinade dekadenten, som vill fylla tiden med artificiell fantasmagori. O. Levertin i SvD 1898, nr 63, Söndagsbil. s. 1. Paris, kvinnorånaren och dekadenten bland Priamos' söner. Dens. Linné 77 (1906). jfr: (Jag) Sade honom rent ut, att han icke var annat än en ”decadent”, som de kallas i Frankrike. Strindberg Tr. o. otr. 2: 66 (1890).
Anm. Ss. en mera tillfällig bildning till detta adj. anträffas stundom ett verb dekadera. Man måste ihågkomma, att de (dvs. förebilderna i naturen) .. måste strängt lämpa sig efter materialet. Det är just derföre, att man glömt denna enkla sanning, som alla stilar dekaderat. J. A. Bergstedt i Meddel. fr. sv. slöjdfören. 1896, s. 138. Vår tids Italien, denna besynnerliga blandning af klassisk forntid och dekaderande nutid. Ramsay Fr. barnaår 6: 30 (1905).
-FIGUR~02. personnage l. individ hvars (lifs)uppfattning o. uppträdande liknar dekadenternas; jfr -TYP samt DEKADANS-FIGUR. K. Warburg i GHT 1895, nr 271 B, s. 1. —
-GESTALT~02. (Tasso) var med sitt angripna nervsystem, sin skälfvande, förstämda ömtålighet, som alltid snuddade vid det själssjuka, en typisk dekadentgestalt. Levertin Sv. gestalt. 129 (1903). —
Spoiler title
Spoiler content