DEPENDANT dep1aŋdaŋ4t l. de1-, l. DEPENDENT -ändän4t l. -end-, adj. o. sbst. m. (l. r.); ss. sbst. pl. -er.
Etymologi
[jfr t. dependent; af fr. dépendant, beroende, afhängig, p. pr. till dépendre (se DEPENDERA); jfr INDEPENDENT]
I. (†; jfr dock a) adj.: beroende, afhängig (af ngn l. ngt). Somlige drömare giöra naturen til en evig och af Gudi independent grund-orsak, och Gud dependent af honom. Rydelius Förn. 268 (1721, 1737). Herr Bernsdorff .. ägde hos sin konung icke en egen, utan en af herr Moltke dependent credit. Höpken 2: 255 (1753). Dépendant, beroende af, undergifven, underkastad, underlydande. Pfeiffer 98 (1837). — särsk.
a) (numera knappast br.) mat. i uttr. dependent variabel, beroende variabel, o. d. Den dependenta variabelns (eller funktionens) derivata. Björling Diff.-kalk. 69 (1866).
b) språkv. styrd (af ett annat ord). Om han (dvs. ablativen) .. änteligen skall vara med (i tyska språkläran), så är han blott allenast dependent af Präpositioner. Heldmann Test. 115 (1749).
II. [jfr ä. fr. notre prince a des dépendants] (†) sbst.: person (l. sak) som står i beroende (af ngn l. ngt). De .. kunde (icke) undgå, blifva Dependenter, antingen af det ena eller andra Partiet. Sahlmoon Hollands stats- o. commerciespegel 1: 44 (1731). Då skulle Stockholm vara den största dependent af finnar och norrbottningar. Chydenius 192 (1765).
