DEPOLARISATOR dep1ωlar1isa3tor2 l. de1-, l. -ål- l. -ol-, äfv. depωl1ari- l. -ω1l- l. -ål1- l. -å1l- l. -ol1-, stundom —40, r. l. m.; best. -n; pl. -er -aris1atω4rer.
Etymologi
[jfr t. depolarisator; jfr äfv. eng. depolarizer]
fys. (o. tekn.) vbalsbst. till DEPOLARISERA,särsk. motsv. d. o. 2: medel (ämne) som förhindrar l. motverkar polarisationen i ett galvaniskt batteri. Düben Thompson 164(1896). 2 Uppf. b. 3: 21(1896). I Upwards klorelement .. användes som depolarisator klorgas. 2 NF 9: 666(1908).
