DETONATOR det1ona3tor2 l. de1-, l. -ån- l. -ωn-, r. l. m.; best. -n; pl. -er det1onatω4rer l. 01— osv.
Etymologi
[jfr t. o. eng. detonator; bildadt af lat. detonare (se DETONERA, v.1); jfr äfv. fr. détonateur]
(i sht i fackspr.) tändsats l. tändinrättning för sprängämnen, bestående af l. innehållande en viss mängd af ett lättare explosivt ämne gm hvars antändning ett annat, högexplosivt ämne kan bringas till full detonation (se d. o. 1); antändningspatron; särsk. om sådan inrättning i brisansgranat. (Knallkvicksilfret) fick .. allmänt ersätta svartkrutet såsom detonator för industriella sprängämnen. 2 Uppf. b. 7: 423 (1903). En svartkrutsgranat behöfver icke detonator. 2 NF (1906).
