DETONATION det1onatʃω4n l. de1-, l. -ån- l. -ωn-, l. -aʃ-, l. 0104 (- - -tschón Dalin), sbst.1, r. l. f.; best. -en, ä. o. hvard. i mellersta o. norra Sv. äfv. = (Berzelius Kemi 3: 223(1818)); pl. -er.
Etymologi
[jfr t. o. eng. detonation, fr. détonation, nylat. detonatio (-ōnis), vbalsbst. till detonare (se DETONERA, v.1)]
1) [jfr motsv. anv. i t., eng., fr. o. nylat.] till DETONERA, v.1 1:en af en mer l. mindre häftig knall samt vanl. af ljus- o. värmeutveckling åtföljd explosionsartad kemisk förening l. sönderdelning; inom krigsvetenskapen: den process ett explosivt ämne undergår, då det förbrinner så hastigt att explosionstiden ej kan märkas; i mindre fackmässigt spr. nästan liktydigt med: explosion; ofta mer l. mindre konkret om själfva smällen l. knallen; jfr FÖRPUFFNING. Wallerius Chem. phys. II. 1—2: 56(1765). Detonationerne, hvilka ej äro annat än hastige förbränningar, hvarvid de Ämnen, hvaraf den detonerande Kroppen består, afskiljas i Gasform. Litt.-tidn. 1797, s. 107. Förbrännandet (var) högst lifligt och liknade en detonation. Berzelius i VetAH 1812, s. 241. Oxalsyrad qvicksilfveroxid .. Förbrinner i en högre temperatur med en svag detonation. Dens. Kemi 2: 403 (1812, 1822). Saltpetersyrade salter igenkännas på den detonation de göra med kol, då de äro smältbara. Dens. Blåsr. 123 (1820). Isander Artill. 1: 175(1825). Bomullskrut kunde lätt och säkert bringas till detonation genom knallkvicksilfver. 2 Uppf. b. 7: 423(1903). Ännu på kvällen brinner fartyget, och detonationer följa tätt på hvarandra. SDS 1907, nr 248, s. 3 (i fråga om ett med petroleum lastadt fartyg, som råkat i brand).
2) [jfr motsv. anv. af nylat. detonatio] till DETONERA, v.1 2; särsk. (i sht förr) om en i farmacien bruklig metod att bringa vissa pulverblandningar till detonation (i bet. 1) gm att införa små portioner däraf i en upphettad degel. Dalin(1850).
