publicerad: 1911
DIABAS di1aba4s, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. diabas, eng. diabase; af fr. diabase, enl. Littré bildadt, på ett ur formell synpunkt oriktigt sätt, af gr. δι- (se DI-) o. base, motsv. gr. βάσις (se BAS, sbst.1), o. sål. eg. afsedt att betyda: ’tvåbasig' bergart, bergart med två grundbeståndsdelar; infördt 1807 af A. T. Brongniart (i Traité élém. de minér. 1: 453) ss. vetenskaplig beteckning för den bergart som ngt senare fick benämningen DIORIT; återupptaget o. bragt till anv. i sin nuvarande bet. af tysken J. F. L. Hausmann, som anslöt ordet till gr. διαβαίνειν (se DIABETES) med anledning af det bergarten ’genomträngande' l. ’genomgående' mineralet klorit (Hausmann Üb. d. bildung des Harzgebirges 18 (1842)); jfr anm. nedan]
miner. grönsvart l. nästan svart eruptiv bergart (tillhörande grönstensfamiljen) med från kornig till tät struktur, sammansatt af plagioklas o. augit ss. väsentliga beståndsdelar samt därjämte af magnetit l. titanjärn o. apatit. Större delen af de i våra graniter och gneisser i gångform uppsättande s. k. trapper skulle jag anse böra räknas till diabas. A. Erdmann i VetAH 1846, s. 237. Diabas är en kornigt kristallinisk blandning af labrador och augit. Holmström Geol. 63 (1877). Glimmern (i denna diabasart) uppträder stundom i större mängd än hvad som plägar vara händelsen i diabaser. Eichstädt Pyroxen 80 (1887). Diabas uppträder ofta i gångar .. samt som ytbetäckning på flera berg (bildande hjässan på Västgötabergen) och kallas stundom, då den är finkornig, trapp. Holmström Naturl. 240 (1895). Mörk diabas brytes numera flerstädes i stor skala för att under benämningen ”svart granit” användas till gravvårdar m. m. Så t. ex. i nordöstra Skåne. Törnebohm Min. 94 (1902, 1907). — jfr: Under namnet diabas har säkerligen sammanförts en hel del ganska heterogena bergarter, som sins emellan ej visa någon som helst stamförvandtskap, och hvilkas enda gemensamma karakter är deras mer eller mindre typiskt utpräglade strukturform, den ofitiska. Hennig Kullens krist. bergart. 2: 31 (1899). — jfr BRONSIT-, KVARTS-, OLIVIN-, SALIT-, URALIT-DIABAS m. fl.
Anm. Ordet har tidigast anträffats 1837 hos Hisinger (Ant. 6: 92, 137 f.), som redan söker genomföra en (med den sedan brukliga dock ej öfverensstämmande) skillnad mellan diabas o. DIORIT, i det att den förra bergarten betecknas ss. skiffrig, den senare ss. massformig (jfr Dens. Fört. ö. en geognost. saml. 4, 6, 24, 41 ff. (1841)).
Ssgr: DIABAS-AFANIT103~002. diabasvarietet med mikroskopiskt små mineralbeståndsdelar. De täta grönstenarne, hvilka, när deras natur blifvit vederbörligen bestämd, kunna närmare betecknas såsom diorit-afanit eller diabas-afanit. Törnebohm Sv:s diabas- o. gabbroarter 9 (1877). W. Petersson i Jernk. ann. 1899, s. 78. —
-ART~2. Törnebohm har uppställt denna bergart (dvs. trappen vid Halle- o. Hunneberg) såsom typ för den diabasart han kallat hunnediabas eller salitdiabas. Svedmark Halle- o. Hunnebergs trapp 8 (1878). I en del diabasarter ingår olivin, i andra åter kvarts i sådan mängd, att de spela rollen av väsentliga beståndsdelar. Törnebohm Min. 93 (1887, 1907). —
-ARTAD~20. De diabasartade bergarternas slägtskap med andra eruptiver. Hennig Kullens krist. bergart. 2: 31 (1899). —
-BANK~2, pl. -ar. En horisontell lagerserie af sandstenar och skiffrar, omvexlande med inlagringar af diabasbankar. PT 1902, nr 112, s. 3. —
-BOLL~2. Diabasbollar hafva .. påvisats i ett till Hörs sandsten hörande konglomerat, som finnes i närheten af Röstånga. Törnebohm o. Hennig Beskr. t. blad 1 & 2 86 (1904). —
-BÄDD~2. PT 1902, nr 112, s. 3. Diabas-(trapp)bäddarna i västgötabergen (äro lavaartade bildningar). Hagman Fys. geogr. 35 (1903). —
-FAMILJ~02. jfr -GRUPP. Diabasfamiljens kiselsyrehalt är densamma som gabbrofamiljens. Nathorst Jord. hist. 534 (1891). —
-FÖREKOMST~002. konkret. De skånska diabasförekomsterna. Törnebohm Sv:s diabas- o. gabbroarter 18 (1877). Dens. o. Hennig Beskr. t. blad 1 & 2 79 (1904). —
-GRUPP~2. jfr -FAMILJ. Törnebohm Sv:s diabas- o. gabbroarter 12, 34 (1877). Eichstädt Pyroxen 68 (1887). —
-GÅNG~2, pl. -ar. Sidenbladh Bladet ”Arboga” 26 (1862). Den stora södermanländska diabasgången, ”Helleforsdiabas”. Törnebohm Sv:s diabas- o. gabbroarter 15 (1877). A. Larsson i Ymer 1906, s. 286. —
-KAM~2. bergkam af diabas. De under namn af Tånga hallar bekanta diabaskammarne. Hennig Kullens krist. bergart. 2: 3 (1899). —
-MAGMA~20. F. Eichstädt i Geol. fören. förh. 7: 623 (1885). (Eruptivgångarnas) bildning står antagligen i samband med öfverskjutningarna på så sätt, att diabasmagman frampressats efter förskjutningsplanen. Högbom Norrland 67 (1906). —
-MANDELSTEN~002. mandelsten i hvilken grundmassan utgöres af diabas, diabas som är mandelstensartad. A. Erdmann i VetAH 1846, s. 239. PT 1902, nr 112, s. 3. —
-PORFYR~02. = -PORFYRIT. Man torde kunna kalla denna bergart för diabasporphyr. A. Erdmann i VetAH 1846, s. 239. Diabasporfyr och Diabasmandelsten i Dalarne, ”Öjediabas”. Törnebohm Sv:s diabas- o. gabbroarter 26 (1877). 2 NF (1906). —
-PORFYRIT~002. diabas med porfyrartad struktur (dvs. med fältspaten l. augiten utbildad ss. större kristaller inströdda i den för öfrigt finkorniga bergartsmassan); jfr -PORFYR. Hennig Kullens krist. bergart. 2: 16 (1899). Är grundmassan i en porfyrit dioritisk, betecknas bergarten såsom dioritporfyrit, är den diabasartad, såsom diabasporfyrit. Törnebohm Min. 95 (1902, 1907). —
-TYP~2. Den allmänna skånska diabastypen, Kongadiabasen. Törnebohm Sv:s diabas- o. gabbroarter 18 (1877). Därs. 33. Kinnekulles bekanta diabastyp. Dens. o. Hennig Beskr. t. blad 1 & 2 77 (1904). —
-VARIETET~0002 l. ~0102. A. Erdmann i VetAH 1846, s. 237. Törnebohm Sv:s diabas- o. gabbroarter 9 (1877). —
Spoiler title
Spoiler content