publicerad: 1912
DIAR di3ar2 (di`ar Weste), m. pl.
Etymologi
[af isl. díar, m. pl., som är kändt bl. från två ställen, näml. från en i Snorres Edda citerad vers af skalden Kormak (900-talet) o. från Ynglingasagan i Snorres Heimskringla. På det förra stället är bet. helt visst: gudar. Ordet är säkerl. lån från kelt.; jfr fir. dia, gud, identiskt med lat. dīvus, gudomlig, af ieur. *deivo-s (jfr DIVA); jfr Bugge Stud. 1: 29 (1881). I sv. text har det tidigast inkommit gm indirekt öfvers. från isl.: stället hos Messenius är taget från Jens Mortensens danska sammandrag af Snorres Heimskringla (1594) (se Klemming Småstycken på forn sv. 295), o. Rudbeck har följt norrmannen Peder Claussøns danska öfv. af samma verk (utgifven af Worm 1633)]
a) i anslutning till Snorres framställning (se ofvan), vid skildring af l. hänsyftning på förh. under den sagohistoriska tiden i Norden: de tolf högättade (urspr. o. delvis äfv. i senare tid ss. under öfverguden stående gudar uppfattade) män hvilka Oden satte att förestå offren o. skipa rätt; i efterbildning af fornnord. diktning äfv. allmännare: präster, gudar; jfr Rydberg Gudasag. 210 (1887). Thenne samme Odhan skickade thet så, at tolff the ypperste skulle rådha för Offret, och döma Folck emillan, och the tolff kallades Diar eller Drottener. Messenius Två små chrön. 13 (1615). Hedenske Präster af de äldsta, som skulle råda för offeret, och döma emillan Landsfolken: de blefwo kallade Diar (det är Guddomelige män) eller Drottar, det är Herrar, och skulle alt Folket skiftas till att tiena dem. Rudbeck Atl. 1: 570 (1679). Peringskiöld Heimskr. 1: 2 (1697). Dijarne kommo der til och sade oss Gudarnas vilja. Mörk Ad. 1: 25 (1742; tänkt ss. försiggående på Domaldes tid). Lagerbring 1 Hist. 1: 382 (1769). Så vet, att äfven vid hans (dvs. Odens) thron jag (Brage) står / Bland stolta diars helga tolfmanskara. Stagnelius 1: 136 (1812). Fryxell Ber. 1: 9 (1823). Hvad är mig Norden, hvad är mig ett folk, / som bleknar för ett ord af sina diar ..? Tegnér 1: 47 (1825). Strax kommo till altaret Diarne alla. / De ställde sig, man intill man, i en krets / kring Drotten, som AsiaOden vi kalla. Ling As. 39 (1833). De gudnämde Diarnes skara. Därs. 45. Dalin (1850). (Oden) kallar tillhopa de höglärde Diar. Carl XV Dikt. 97 (1852, 1863). Klinckowström Sägn. 81 (1893).
b) [anv. sluter sig nära till Snorre (se de två första ex. under a)] (i poesi, †) bildl. om högtuppsatte män. O dyre Drott! — Jag aldrig tänkt, / Att Förstars lof, att Diar qväda. Thorild 1: 3 (c. 1777; i en dikt till riksrådet C. F. Scheffer).
Spoiler title
Spoiler content