DIATES di1ate4s, r.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. diathesis, diathese, eng. diathesis, fr. diathèse, nylat. diathesis, af gr. διάϑεσις, (kroppens) tillstånd l. författning, eg.: anordning, fördelning, vbalsbst. till διατιϑέναι, anordna, fördela, försätta i ett visst tillstånd; af διά, genom, här: isär, åtskils (jfr DI-), o. τιϑέναι, sätta, ställa, lägga (jfr TES samt DOM dωm4, DÅD); jfr äfv. det på samma sätt använda (ny)lat. dispositio (se DISPOSITION)]
1) med. anlag l. stadigvarande benägenhet l. disposition l. stegrad mottaglighet för ngn viss sjukdom; äfv. om af blodets l. väfnadernas förändring betingad sjuklig beskaffenhet hos hela organismen; i sht [jfr t. hämorrhagische, harnsaure diathese, eng. scrophulous, epileptic diathesis, fr. diathèse arthritique, tuberculeuse, nylat. diathesis urica] med föreg. adj. (mindre ofta med följ. sbst. styrdt af prep.) som närmare angifver arten af nämnda disposition. Flera sjukliga diatheser, som genomgripa generationerne och på barn och efterkommande öfverföra straffet för föräldrarnes missgerningar. I. Hwasser i Sv. litt.-fören. tidn. 1838, s. 9. Diathesen för leprösa sjukdomar var i Orienten allmänt herrskande. Dens. V. skr. 1: 314 (1841). Den sjuka har en inflammatorisk diathes. Collin Ordl. (1847). Man talar .. om en skrofulös, en tuberkulös, hemorragisk .. diates o. s. v. NF (1880). Claus Panum (1909). — jfr BLÖDAR(E)-, URINSYRE-DIATES m. fl.
2) (ny anv.) språkv. i fråga om verb : genus, verbalgenus. Noreen Vårt spr. 5: 591 (1911; angifvet ss. ”stundom” användt).
