DIELEKTRIKUM di1eläk4trikum, n.; i best. anv. utan slutartikel; pl. dielektrika.
Etymologi
[jfr t. dielektrikum, fr. diélectrique, efter eng. dielectric, af gr. δι-, διά, genom (jfr DI-), o. electric, elektrisk kropp. Termen bildades år 1848 af Faraday]
elektr. eg.: kropp l. ämne som genomsläpper de elektriska kraftlinjerna (utan att elektriska strömmar uppkomma); oledare, isolator. Dolbears (telefon-)apparat är egentligen ingenting annat än en kondensator med endast tvenne blad och med luft som dielektrikum. 2 Uppf. b. 3: 500 (1897). Maxwell antager, att alla dielektrika äro uppfyllda af ett elastiskt osammantryckligt fluidum ... Detta fluidum skulle vara elektriciteten. Dahlander Elektr. Suppl. 2 (1901).
