DIERESIS die4resis l. 0302 (dièresiss Dalin), r. (f. Dalin(1850)); i best. anv. utan slutartikel.
Ordformer
(äfv., i sht förr, skrifvet diæresis. dieres Agardh o. Bruzelius Fr. gram. 4(1807), Försök t. sv. spr. 7 (1847: Dierés .. Diærĕsis))
Etymologi
[liksom t. diäresis, eng. diæresis, dieresis, fr. diérèse, lat. diæresis, af gr. διαίρεσις, eg.: isärtagande, af δια, δι-, genom, här: isär, åtskils (jfr DI-), o. αἵρεσις (se HERESI), vbalsbst. till αἱρεῖν, taga]
1) [jfr motsv. anv. i t., eng., fr., lat. o. gr.] språkv. o. metr. numera nästan bl. i fråga om de klassiska spr.: upplösning af en (stigande l. fallande) diftong så att den uttalas ss. två stafvelser; tecken, bestående af två punkter, hvarigenom (i vissa språk) ett sådant uttal angifves; jfr TREMA.Dieres .. är ett tecken, som utmärker, att tvenne sammanstående vokaler icke skola läsas som diftong, utan särskilt, t. e. Païs Land läs: päi. Agardh o. Bruzelius Fr. gram. 4(1807). (Lat.) Siluæ i ställe för silvæ. Med denna Diaeresis får man naturligtvis icke förvexla den vid cæsuren omtalade. Lindfors Lat. metr. 10(1842). Dalin(1850). NF(1880).
2) [jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr.] metr. paus i vers som uppdelar versen i två något så när jämnstora hälfter o. uppstår därigenom att ordslut o. slut af versfot sammanträffa; jfr CESUR.Manlig dieresis, efter betonad, kvinnlig dieresis, efter obetonad taktdel. Lindfors Lat. metr. 8(1842). Kræmer Metr. 1: 90(1874). jfr: Många förbehålla namnet cesur åt en prosodisk paus inuti en takt och kalla en sådan i taktens slut för die4resis. Brate Sv. spr. 216(1898).
Anm. 1:o Swedberg använder ordet (med lat. böjn.) om bindestreck l. divis. Sammalunda brukas diæreses offta .. onödigt. Morgonregn och afftonregn .. är ju så liufligit och teckt, som morgon- och affton-regn. Swedberg Schibb. 91(1716).
2:o. Bet. ’partition' (NF(1880)) o. ’sönderslitning, i sht af blodkärl' (G. Dalin(1871)), hvilka förekomma i moderna främmande spr., torde knappast hafva varit gängse i sv.
