SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1912  
DIELEKTRISK di1eläk4trisk, adj.; adv. -T.
Etymologi
[jfr t. dielektrisch, eng. dielectric, fr. diélectrique; i anslutning till ELEKTRISK, resp. dess motsvarigheter i de främmande spr., bildadt till DIELEKTRIKUM, resp. dess motsvarigheter. Jfr äfv. DIAMAGNETISK]
elektr.
a) om ämne, kropp, medium o. dyl., eg.: som genomsläpper de elektriska kraftlinjerna (utan att elektriska strömmar uppkomma); för elektriciteten oledande, isolerande. En skifva .. af glas eller något annat isolerande eller, såsom man säger, dielektriskt ämne. Moll Fys. 3: 24 (1899). M. Lemoine i Ped. tidskr. 1908, s. 10.
b) som hör till l. står i samband med osv. förmågan hos en oledare att genomsläppa de elektriska kraftlinjerna. Dielektrisk förmåga. Düben Thompson 273 (1896). Det dielektriska trycket. Därs.
Spoiler title
Spoiler content