SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1912  
DIFFAMERA dif1ame4ra l. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, DIFFAMATION dif1amatʃω4n l. difam1-, l. -aʃ- (- - -tschón Dalin).
Etymologi
[jfr t. diffamieren, eng. (numera sällan) diffame (vanl. defame); af fr. diffamer, som lånats från lat. diffamare, (illa) berykta, bringa i vanrykte, af dis-, itu, isär, åt olika håll (jfr DI-), o. fama, rykte (jfr FAMÖS)]
(numera knappast br.) bringa i vanrykte, utsprida förklenande l. smädligt l. ärerörigt rykte om (ngn); i tal l. skrift yttra sig förklenande l. smädligt l. ärerörigt om (ngn). Wij haffwe .. intit twiffwel, E(der) K(ärlighet) worder sielff .. wåre store skade, tilfogede iniurier och diffamation änn nu betänckiendes. G. I:s reg. 16: 181 (1544). Huru grofveligh han den unge Princen i Danmark diffameret och beskylt hafver. RP 2: 266 (1631). Een sådan disfamerat person. Växiö domk. akt. 1697, nr 333. Han klagade .. att han blifvit .. ”utaf predikstolen .. inför offentlig församling utropad och derigenom svårligen diffamerad”. Cavallin Herdam. 4: 366 (cit. från 1700). Diffamera, illa berychta, förklena ens goda namn, ofrägda. Swedberg Schibb. 264 (1716). Diffamation .. Vanryktande, ärerörigt förtal. Dalin (1850). Diffamera .. Vanrykta, förtala. Dens. 2 NF (1906).
Ssg: DIFFAMATIONS-KLAGAN1003~ l. 0103~20. Diffamationsklagan består i en persons .. anklagelse för att hafva om den klagande utspridt ett elakt ryckte. Conv.-lex. (1821). Gynther Conv.-handlex. (1845).
Spoiler title
Spoiler content