DIFFIKULTET dif1ikulte4t l. 01—, r. (f. G. Dalin (1871)); best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. diffikultät, eng. difficulty, fr. difficulté, af lat. difficultas (gen. -atis), svårighet, förlägenhet osv., bildadt till difficilis (se DIFFICIL) under formell påverkan från facultas, förmåga, möjlighet m. m. (se FAKULTET)]
1) [jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr.] (numera knappast br.) svårighet, besvär, besvärlighet; motighet, hinder; invändning; svårt läge, brydsam situation, förlägenhet. Oxenst. brefv. 9: 10 (1619). Jagh veet, att saken intet blifver hulpen med difficulteters opräknande. J. Skytte (1627) Därs. 10: 292. På thet K. Mt. icke må .. råka .. j någre difficulteter af feehl (dvs. brist) på (krigs-)folk. RARP 1: 150 (1631). Som .. bemälte Regements-Skrifware är hos Eder med någre difficulteter och swårigheter inkommen. Stadg. ang. landtmil. 2: 520 (1691). Sahlstedt (1769). G. Dalin (1871). Ekbohrn Främ. ord (1904). — särsk.
a) (†) i förb. göra (ngn) diffikultet, göra svårigheter l. invändningar (mot ngt l. mot att göra ngt), lägga hinder i vägen (för ngt), (söka) hindra (ngt). Vi hafve redan .. därom låtit bref till senaten afgå, och göra vi icke heller difficultet på Hans Zar. Maj:tz åstundan att å nyo därom skrifva. C. Piper (1711) i Hist. handl. XXI. 1: 142. På detta sättet kunna R(idderskapet) o. A(deln) få den handelen (dvs. tobakshandeln) til sig och måste derföre intet giöra någon difficultet. 2 RARP 5: 3 (1727).
2) [jfr motsv. anv. i eng. o. fr.] (†) oenighet, tvist, kontrovers. Alle Difficulteter och Oenigheter, som kunna upkomma emellan Köpmän, Marquetenter .. eller andre, som med Arméen följa. Stadg. ang. landtmil. 1: 270 (1683).
