DIGNITÄR diŋ1nitä4r, stundom dig1ni-, äfv. -æ4r (diggnitä´r Dalin), m.; best. -en, äfv. -n; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. dignitär, af fr. dignitaire, afl. af dignité (se DIGNITET); jfr eng. dignitary, t. dignitar(ius)]
innehafvare af äreställe (vid ett hof o. d.) l. af ett högt ämbete (inom stat l. kyrka), rangperson, storman. Conv.-lex. (1821). Alla Kyrkans dignitärer. Nordström Samh. 1: 254 (1839). (En suverän) visar sig .. aldrig herrligare i sin storhet och sitt majestät, än då han kring sig församlar rikets dignitärer och folkets ständer. Bolin Statsl. 1: 279 (1870). Det var Sveriges lycka och revolutionsmännens ära, att efterräkningarna ej sträcktes längre än till konungen och några få af hans dignitärer. Forssell i 3 SAH 3: 98 (1888; i fråga om revolutionen 1809). När en sådan dignitär (som en generaldirektör l. en president) faller i onåd. Modin Pascal 282 (1890). En hög kyrklig dignitär. H. Sohlberg i Verdandi 1890, s. 303. Man ser .. hur ytterst noga han (dvs. K. XII) håller på sin värdighet som den främmande suveränen gent emot de högsta turkiska dignitärerna och det tatariska furstehuset. Quennerstedt Kalabaliken v. Bender 8 (1910). — särsk. bildl. om person som i ngt afseende intager en framstående ställning (inom en klass l. dyl.); stundom med lätt ironisk anstrykning: potentat. Under andra förhållanden kunde Atterbom möjligtvis och skulle troligtvis blifvit en verklig skaldisk dignitär. Kullberg Mem. 1: 90 (1835). Är det .. något ovanligt att i våra dagar påträffa naturforskare och andra vetenskapliga dignitärer, som .. hålla till godo med den ära, som blifvit fråndömd skaparen? Sundberg Farl. 2 (1873). — jfr RIKS-, STOR-DIGNITÄR.
