SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1912  
DIKLINI di1klini4 l. dik1-, r.; best. -en, äfv. -n.
Etymologi
[af fr. diclinie, afl. af dicline (se DIKLIN)]
bot. egenskap(en) l. förhållande(t) att vara diklin; jfr DIKLINISM. Diklini, bot., det förhållandet hos en del fanerogama växter att han- och honorgan finnas i olika blommor. NF (1880).
Spoiler title
Spoiler content