DIKTERIUM dikte4rium l. 0302, n.; best. -iet, i best. anv. äfv. utan slutartikel; pl. -ier l. (med lat. böjn.-ändelse) -ia.
Etymologi
[liksom t. dicterium, eng. dictery, af lat. dicterium, troligen lånadt af gr. δεικτήριον, ställe där ngt framvisas (jfr DEIKTISK), men till betydelsen anslutande sig till dictum, p. pf. n. af dicere (jfr under DIKTERA). Med afs. på bet. jfr äfv. fr. dicton]
1) [jfr motsv. anv. i t., eng. o. lat., äfvensom af fr. dicton] (knappast br.) stickord, skämtsamt infall, pik. G. Dalin (1871).
2) [jfr motsv. anv. i nylat. (Lex. Linc. 1640), äfvensom liknande anv. af fr. dicton] (†) motto, valspråk. Twå Himler kostelighe stickedhe medt Hans Kongl. Maj:tz Wapn och Dicterium. Tegel E. XIV 323 (i handl. fr. 1561).
