SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1914  
DIKTION dikʃω4n, stundom -tʃω4n (dicktschón Dalin), r. (f. Dalin (1850)); best. -en, ä. o. hvard. i mellersta o. norra Sv. äfv. = (Hammarsköld Krit. bref 67, 142 (1810)); pl. (föga br.) -er (Sv. lit.-tidn. 1818, sp. 260).
Ordformer
(förr ofta skrifvet diction)
Etymologi
[jfr t. diktion, eng. diction; af fr. diction, af lat. dictio, talande, framställning, framställningsart, föredrag, stil, fras, talesätt, ord, till dicere, säga (jfr under DIKTERA). — jfr INDIKTION (till INDICERA), KONTRADIKTION (till KONTRADICERA)]
1) [jfr motsv. anv. i t., eng., fr. o. lat.] sätt hvarpå ngn uttrycker sig i tal l. skrift, i bunden l. obunden stil (särsk. med hänsyn till ordval, ordfogning o. d.); uttryckssätt, skrifsätt, framställningsätt; stil. (Mirabeau) äger en ganska kraftig, träffande och glänsande diction, och det både i hvad han utan förberedelse talat, och i det han skriftligen upsatt. Litt.-tidn. 1796, s. 466. Den högsta fullkomlighet i poetisk diktion vore den, som förenade uttryckets adel med dess frihet, dess värdighet med dess sinliga liflighet. Tegnér 3: 174 (1819). Innehållet (i Schillers dikt Geheimnis der Reminiszenz) motsvaras värdigt af diktionens ädla hållning och versens musikaliska tonfall. Böttiger 4: 287 (1854, 1869). Den beslöjade mystiska stämning, som hvilar öfver (Topelius') .. icke alltid klara diktion. Paulson Minnestal 99 (1899). — (föga br.) (Lektorn i historia låter lärjungen berätta) historien af sin Authore, och thet så myckit han mins medh Authoris egen diction (dvs. egna ordalag). O. Laurelius (1659) i KOF II. 1: 460. — (†) om enskild(t) uttryck l. fras o. d. Dragsid kunde .. såsom et Nomen Adjectivum åter .. antagas; och dragsid Klädning blifva en nättare Diction, än Klädning med släp. Gagnerus Försök t. sv. spr. odl. 64 (1787). Därs. 82.
2) [jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr.] sätt hvarpå ngn, särsk. en skådespelare, sångare, talare o. d., framsäger l. föredrager ngt (i sht med hänsyn till uttalets korrekthet, fraseringens naturlighet o. d.), framsägningssätt, föredragningssätt, föredrag; uttal; frasering. Diction, (dvs.) vtal. Swedberg Schibb. 264 (1716). Diction, utförssätt, utförsgåfva, uttryck, uttal. Pfeiffer (1837). En diktion, som hurtig och frisk närmade sig verklighetens samtalston så nära som möjligt. K. Warburg i Ord o. bild 1892, s. 526 (om skådespelerska). Hennes diktion var klar och ren från alla biljud som en silfverklockas klang. Hellander Teaterlif 112 (1898; om skådespelerska). Sker läsningen med skriften för ögonen, så heter den innanläsning eller med något större anspråk välläsning (stundom ”diktion”). Noreen Vårt spr. 1: 43 (1903).
Ssgr: DIKTIONS-FEL03~2. Beträffande vår Förf(attare)s speciella dictionsfel, så bestå de egentligen i användandet af vissa, dels daglig-tals, dels provincial-ord och uttryck. Sv. lit.-tidn. 1821, sp. 282; jfr DIKTION 1.
-KONST~2. särsk. till 2. Hans fint odlade diktionskonst. PT 1911, nr 101 A, s. 3 (i fråga om skådespelare).
-REGEL~20. En Brunjeansons, Rudins, Ristells m. fl. ytliga Dictionsreglor. Hammarsköld Sv. vitt. 1: 385 (1818).
Spoiler title
Spoiler content