SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1914  
DILUERA dil1ɯe4ra l. di1-, l. -u-, i Sveal. äfv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Etymologi
[jfr t. diluieren, fr. diluer, af lat. diluere, eg.: skölja åtskils, skölja bort, af dis- (jfr DI-) o. luere, tvätta, skölja (jfr LAVERA, LAVEMANG, LAVOAR, LUT, LÖDDER, LÖGA, LÖRDAG); jfr äfv. eng. dilute. — jfr DILUVIUM]
1) [jfr motsv. anv. i t., fr., lat. samt af eng. dilute] (numera knappast br.) kem. o. med. utspäda, späda upp, blanda upp; jfr FÖRTUNNA. Sedan .. the skarpa wätskorna mehr diluerade och afförde (blifvit); Så behölt Magen icke allena Maaten, uthan och den wäl förtärde. Tranæus Medewij suurbr. 4 (1690). Om sjelfva (dop-)watnet är så wordet dilueradt (med rosenvatten), at thet intet mera kunde skattas för watn. Cavallin Herdam. 5: 36 (cit. fr. 1705). När koppar eller jern medh skedewatn lösas och medh destillerat regnwatn dilueras. Hiärne Förb. 32 (1706). När man .. med vatten försvagar något spirituöst menstruum kallas det diluera, eller upspäda. Wallerius Chem. phys. 1: 169 (1759). Diluerad syra. P. S. Munck af Rosenschöld i SKN 1841, s. 92. Collin Ordl. (1847). Ekbohrn Främ. ord (1904). — särsk.
a) [jfr motsv. anv. i fr., nylat. diluentia, n. pl., samt eng. diluting liquor] med. i p. pr. med underförstådt obj., pregnant: som har förmåga att utspäda (blodet l. kroppens vätskor). En diluerande .. dryck. P. J. Bergius i VetAH 1762, s. 16. Diluerande medel. Collin Ordl. (1847).
b) i öfverförd anv. (jfr 2): späda ut (ngt). Franzén, hvilkens idéer ifrån två oktavblad, hvarpå de alltför väl skulle fått rum, blifvit diluerade i 4 volymer. M. J. Lindfors (1838) hos Strömborg Runeberg 3: 72.
2) [jfr motsv. anv. i t. samt lat. cura fugit multoque diluitur mero, molestias diluere. Bet. beror på en öfverföring af bet. ’skölja bort'] (†) skingra, aflägsna. (Sultanens och storvisirens betänkligheter hade blifvit) diluerade, och them fullkomligit Liws och nöye gifwit. Rålamb Constantin. resa 80 (1658, 1679).
Anm. En till samma verbalstam hörande ssgsform dilut- [af likbetydande lat. dilutus, p. pf. af diluere; jfr eng. dilute, adj.] användes af Urban Hiärne Förb. 56-58 (1706) till bildning af några färgbeteckningar, i hvilka dilut- uttrycker begreppet urvattnad, blek, ljus: dilut-brunt, -grått, -grönt [jfr eng. dilute-green]. Ngn större spridning synas dessa ord ej hafva vunnit.
Spoiler title
Spoiler content