SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1914  
DILUVIAL dil1ɯvia4l l. di1-, äfv. -u-, l. dilɯ1- (- - -ái Dalin), adj.
Etymologi
[jfr t., eng. o. fr. diluvial, af lat. diluvialis, afl. af diluvium (se DILUVIUM)]
(i fråga om bruklighet jfr anm. 1:o under DILUVIUM 2) geol. adj. till DILUVIUM 2; särsk. i förb. diluvial bildning o. d. samt diluvial tid o. d.; jfr DILUVIANSK, äfvensom ALLUVIAL. I ingen af dessa .. secundära, tertiära eller diluviala formationer har man funnit lemningar af menniskan eller hennes konstalster. Berzelius Årsber. t. VetA 1831, s. 354. Hisinger Ant. 7: 40 (1840). Den qvartära perioden, äfven, ehuru mycket oegentligt och mest i Tyskland, kallad den diluviala. Nathorst Jord. hist. 930 (1894). De glaciala och postglaciala bildningarna kallas ibland med ett gemensamt namn diluviala. Hagman Fys. geogr. 44 (1903). Rester af (mammut-) djuret (hafva) blifvit funna i diluviala aflagringar. PT 1904, nr 209 A, s. 3.
Ssgr (ofta med direkta motsvarigheter i andra spr.; jfr anm. 2:o under DILUVIUM 2): DILUVIAL-BILDNING1003~ l. 0103~20.
a) i best. sg., = DILUVIUM 2; jfr -FORMATION a. Hisinger Ant. 4: 29 (1828). Den s. k. Diluvialbildningen (Syndaflodsbildningen), hvars namn Geologien lånat från en med nästan alla folkslags fornsagor öfverensstämmande förutsättning om ett .. hela jordklotet förhärjande vattenflöde. Scheutz Jorden 170 (1856).
b) om enskild formation som tillhör den diluviala perioden; jfr -FORMATION b. Hisinger Ant. 4: 254 (1828). 2 NF 19: 678 (1913). —
-BLOCK~2. rullstensblock. Hammargren Jordkl. utvecklingsh. 92 (1854). —
-DJUR~2. jfr -HÄST. Thomée Buckland 2: 57 (1845). —
-FLOD~2. (förr) om (antagen) öfversvämning under diluvialtiden. En sednare Diluvial-flod. Hisinger Ant. 7: 118 (1840). —
-FORMATION~002.
a) i best. sg., = DILUVIUM 2; jfr -BILDNING a. Berzelius Årsber. t. VetA 1831, s. 354. Bergstrand Geol. 352 (1859, 1868).
b) = -BILDNING b. Contactspunkterna (äro) så betäckta af Diluvial- och Alluvialformationer, att det icke är möjligt att med någon grad af säkerhet utstaka deras områden. Hisinger Ant. 4: III (1828). Dalin (1850). —
-HÄST~2. häst(art) från den diluviala perioden; jfr -DJUR. Såsom stamfader för hästen anses Europas vilda diluvialhäst. Läsn. f. sv. folket 1901, s. 313. —
-JORD~2. jord(aflagring) från den diluviala tiden. Berzelius Årsber. t. VetA 1829, s. 276. Cnattingius Skogslex. (1873, 1894). —
-LAGER~20, n. Hisinger Ant. 4: 31 (1828). Ett fullkomligt stenfritt 12 till 20 tum djupt diluviallager af svart humusjord. LAHT 1882, s. 105. 2 NF 6: 430 (1906). —
-LERA~20. ishafslera, issjölera; jfr -SLAM. Undre diluviallera eller underlera. .. Öfre diluviallera eller öfverlera. Bergstrand Geol. 363 (1859, 1868). I Tyskland kallas sådana (i jökelälfvar afsatta) sand- och lerlager vanligen diluvialsand och diluviallera, medan Torell, efter den isländska benämningen hvitåar för glacierelfvarne, kallar dem hvitåsand och hvitålera. Nathorst Jord. hist. 943 (1894). 2 NF 15: 386 (1911). —
-MÄRGEL~20. T. Fegræus i Geol. fören. förh. 1890, s. 418. —
-PERIOD(EN)~002. jfr -TID. Hisinger Ant. 5: 35 (1831). Lundell (1893). —
-SAND~2. ishafssand, issjösand. Bergstrand Geol. 239 (1868). Nathorst Jord. hist. 943 (1894; se under -LERA). 2 NF 15: 386 (1911). —
-TID(EN)~2. jfr -PERIOD. Alla dessa fragmenter (äro) härstammande från berglandet i det inre .. Småland och hafva under den stora öfversvämningen i Diluvial-tiden, blifvit nedsläpade och afkantade genom nötning och slipning. Hisinger Ant. 5: 100 (1831). Scheutz Jorden 164 (1856).
Spoiler title
Spoiler content