publicerad: 1914
DIMMIG dim3ig2 (di`mmig Weste), adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(dimbig(h) L. Paulinus Gothus Pest. 42 b (1623), Bergklint Vitt. 186 (1764), Weste (1807; med hänv. ”bättre .. Dimmig”); dimbog(h) Joel 2: 2 (Bib. 1541), Lex. Linc. (1640; under nebulosus), Sv. Merc. 3: 216 (1757), E. Wäsström i VetAH 1803, s. 173, m. fl., dimbug Verelius Ind. 50 (1681), M. N. Nordenström (c. 1770) i Norrl. saml. 44, Sahlstedt (1773), Möller (1785; under nebelig) m. fl. dimmig Stadg. ang. landtmil. 4: 1370 (1709), Tegnér 2: 117 (1811) osv.; dimmug Dalin Vitt. II. 6: 58 (1736))
Etymologi
[afledning af DIMMA, sbst.; jfr DIMBOT; med afs. på öfverförda o. bildliga användningar af ordet jfr äfv. d. taaget, t. nebelig, nebelicht, eng. misty, foggy, hazy, fr. brumeux, nébuleux, lat. nebulosus m. fl.]
1) motsv. DIMMA, sbst. 1: betäckt af l. höljd l. insvept i l. fylld af (osv.) dimma (om konkret föremål, särsk. ort l. lokalitet o. d.); utmärkt l. kännetecknad af dimma (om väderlek, årstid, ort m. m.); bemängd med dimma, oklar, (ngt) tjock (om luften l. atmosfären); under l. på hvilken det råder dimma (om dag l. tid på dagen, årstid o. d.); äfv.: dimartad, dimlik (se b). En .. dimbogh dagh. Joel 2: 2 (Bib. 1541). När Wåren och Sommaren äro .. Dimbighe. L. Paulinus Gothus Pest. 42 b (1623). Mulit, dimbogt och rägnaktigt väder. Dahlman Humleg. 128 (1748). Tjock och dimbug luft. M. N. Nordenström (c. 1770) i Norrl. saml. 44. Det är eller blir dimbugt. Möller (1785; under nebeln). Han är ren som aftonens stjerna öfver den dimmiga blomsterängen. Almqvist Colomb. 93 (1835). I klart väder kan (ön) ses ifrån Ulriksdal: i dimmig luft synes den också. Dens. Amor. XIII (1839). I kall och dimmig väderlek. Castrén Res. 2: 129 (1845). Någon .. / .. dimmig dal. Hagberg Shaksp. 8: 92 (1849). Kuster, mot hvilka hafsströmmarna föra varma vattenmassor, äro särdeles dimmiga. NF 3: 1222 (1880). Det enformiga landskapet med hårdt klimat och dimmig eller disig luft. Jensen Tsardömet 243 (1905). — särsk.
a) i bild. Antingen man vill kalla det en dimbig morgon eller en mulen dag, så är dock det visst, att (den sv. vitterheten före Dalin) .. ägde ett slags råhet och dunkelhet. Bergklint Vitt. 186 (1764). Trons nytända lampa slocknar så lätt i den dimmiga luften på jorden. Hagberg Pred. 3: 165 (1817). Den dimmiga natt, som (före Linnés framträdande) höljde / Naturens tempelsal. Sätherberg Blomsterk. 36 (1879).
b) som på grund af dimma l. oklar luft l. långt afstånd ej framträder med tydliga o. skarpa konturer; som (mer l. mindre) liknar l. påminner om en dimbank l. dimfigur o. d. Vanligen, börjar Norr-skenet om aftonen vid mörkningen aldraförst visa sig, vid norra horizonten, såsom en dimbog moln-vägg. Wilcke Præs. i VetA 1778, s. 14. Hof sig i fjärran dunkelgrön / Dimmiga Kinnekulle. Bååth Dikt. 50 (1879). Det syntes af land stort ingenting / utom ett dimmigt skär i nordvästen. Melin Dikt. 2: 205 (1904). jfr: På långt och dimmigt afstånd. Atterbom LÖ 1: 96 (1824, 1854).
2) (i poesi) om skuggväsen, vålnad o. d.: med kropp o. lemmar luftiga o. ogripbara som dimman; äfv. i motsv. bet. om ett dylikt väsendes lemmar, dräkt, vapen m. m. Fädren, som skåda hur striden sig vänder, / klappa från högen i dimmiga händer. Tegnér 2: 117 (1811). Östersjöns dimmiga hafsman. Atterbom Minnen 28 (1817). Djerf och gigantisk / Stiger ur djupet / Din hvita gestalt, / Lik en dimmig vålnad. Sätherberg Dikt. 1: 245 (1837, 1862; i apostrofering till Gottland). Tillbaka det dimmiga svärdet igen / De stötte i dimmiga skidan. B. E. Malmström 6: 46 (1845; om kämpande vålnader). Dimmiga andeväsen / jaga .. i hvirfveldans. Melin Dikt. 1: 146 (1888).
3) med minskad l. fördunklad glans l. klarhet l. genomskinlighet l. synskärpa.
a) [jfr t. so ein neblichter blick, eng. I never took my misty eyes off our home] om öga l. blick, för att beteckna att blicken ej har sin fulla, klara glans, utan är skum l. matt l. beslöjad o. d. (skymd af tårar, grumlad af lidelse l. upphetsning, berusning, matt af öfveransträngning o. d.). (De öfveransträngda sömmerskorna hade) svaga, röda, dimmiga ögon. Bremer Sysk. 2: 58 (1848). Bakom (damerna i salongen) stå herrar, spensliga ungherrar, .. och luta bleka ansigten med dimmiga blickar ned mot de sköna. Nordensvan Skuggsp. 120 (1884). Det var inte så lätt att komma ihåg hvart ord (af talet), i synnerhet när det gerna ville bli dimmigt för ögonen (på grund af sinnesrörelsen). Hallström En g. hist. 5 (1895). Allas ögon voro (vid festmiddagens slut) dimmiga af hetta och vin. Bergman Drömmen 63 (1904). — i öfverförd anv. Våra dimmiga (dvs. skumma) menniskoögon (förmå) icke genomskåda denna försynens djupaste mystère. Hwasser V. skr. 1: 55 (1852).
b) om glas o. d.: med genomskinligheten minskad på grund af påsittande imma l. damm, smuts o. d.; immig; oklar. Hon såg (vid de dödas mässa) en oerhörd mängd skrynkliga anleten, infallna munnar, dimmiga brillor och skrumpna händer. Lagerlöf Länkar 162 (1894). Glasögonen äro dimmiga (t.) die Brille ist beschlagen. Auerbach o. Blomqvist (1908). Glaset är dimmigt (t.) das Glas ist angelaufen. Därs. Hall Rudbeckius 1: 31 (1911).
c) (mindre br.) om ljus l. ljussken o. d.: med matt l. fördunklad glans (o. omgifvet af en dimlik ring). I salen rådde tystnad. Nästan kallt / Bröt sig ljusskenet dimmigt genom röken. C. V. A. Strandberg 4: 312 (1857). Dimmigt brinner vaxljusveke / Vid en enkel bår af eke, / .. Stäld på svartklädd katafalk. Snoilsky 2: 9 (1881).
4) bildl.: som är liksom insvept l. höljd i dimma, utan klara o. bestämda konturer, oklar, otydlig. Mitt dimmiga drömlika lif. Bremer Nina 721 (1835). Den nyare poesin har någon gång framträdt i dimmig gestalt, förmenande sig vara organ för en beslöjad visdom. Böttiger 4: 112 (1847, 1869). Då offentliggjorde Macpherson de ossianska sångerna från den dimmiga skotska sagoverlden. NF 15: 1066 (1891). Karaktererna (i Nicanders sorgespel) äro dimmiga. Wirsén i 3 SAH 7: 82 (1892). Den fattiga Agnis Påls .. är inte en dimmig sagofigur, utan en verklig människa. Berg Sv. skald. 49 (1906). — särsk.
a) [jfr eng. some hazy idea] om tanke, begrepp, föreställning, fantasi o. d.: töcknig, dunkel, oklar, konturlös, sväfvande, vag. Dimmiga aningar, fantasier, föreställningar, funderingar, begrepp, idéer, planer. Dimmiga djupsinnigheter. Dimmig mystik, romantik. (Vid åsynen af kyrkan) uppsteg en mängd dimmiga ungdomsminnen, och flögo som strömoln öfver mitt sinne. Törneros Bref 1: 185 (1826). Han (satt) försjunken i dimmiga tankar, fruktlöst gripande i töcknet för att forma det till varaktiga gestalter. Rydberg Ath. 281 (1859). En filosofi, som mest af allt har afskytt fantasteri, tomt prat och dimmiga spekulationer. Klockhoff E. skr. 192 (1866). Dimmiga diktarevyer. Söderhjelm Tavaststjerna 100 (1900). Vår tids bildade ungdom trifves ej längre med den gamla liberala skepticismen och dess dimmiga kosmopolitiska drömmar. NDA 1910, nr 78, s. 2. Förslaget, som förut tyckts mig dimmigt, (tog) helt plötsligt gestalt. Ahrenberg Män. 5: 277 (1910).
b) [jfr eng. this misty talking, fr. un écrivain nébuleux] om yttrande l. framställning i tal l. skrift: dunkel, otydlig, oklar, suddig, nebulös; äfv. om författare l. skriftställare. Dimmiga fraser, resonemanger. Ett dimmigt föredrag. Allahanda dimmigt tal. En dimmig och svårläst författare. A. P. Cronholm i Sv. litt.-fören. tidn. 1836, sp. 425. Så dimmiga ord, att de äfven kunna tagas i en annan mening. Agardh Bl. skr. 1: 44 (c. 1855). Han .. kastade fram något dimmigt om äran, som alltid tillhör den tappre. Janson Abrahams offer 94 (1901). Dimmiga sägner. Högberg Vred. 3: 426 (1906).
5) bildl. i fråga om en persons tankeförmåga l. själsförmögenheter.
a) [jfr eng. a little too misty readily to follow the argument] om person: som saknar förmåga att tänka logiskt klart o. redigt, oklar l. oredig. Hvad är det mer, om du unnar dem (dessa kritikaster) några goda dimmuga själars vördnad och förundran? Dalin Vitt. II. 6: 58 (1736). (Bibeln) blef insmugglad till folkläsning af en dimmig Tysk, som hette Luther. Atterbom LÖ 2: 331 (1854). Almqvist var framför allt fantastisk och dimmig samt i det hela subjektivt anlagd. Nyblom i 3 SAH 13: 238 (1898); jfr 4 b. (Byron är) aldrig någon dimmig grubblare, han älskar det påtagliga och åskådliga. (Schück o.) Warburg Litt.-h. 3: 41 (1913); jfr 4 b. — särsk. [jfr eng. staggering about just as if he were ’hazy'] (i sht hvard.): oklar l. oredig i hufvudet på grund af starka drycker o. d., omtöcknad, (ngt) onykter l. rusig, ’på röken'. När jag kom hem något dimmig smög jag mig .. in i hans rum .. samt frågade ..: ”Tror herrn att jag är full — hvasa?” Bäckström Sång. o. ber. 140 (1876). GHT 1895, nr 232 B, s. 3.
b) om tanke(förmåga), själsverksamhet o. d.: oklar, oredig, virrig, omtöcknad. Blodet stockar sig i hjertats kamrar / och skickar dunsterna till tankens lönhvalf; / men tanken, när han så har blifvit dimmig, / förstiger sig i molnen. Tegnér 3: 74 (1841). Tack vare en skälfvande hand och ett (på grund af feberyrsel) dimmigt hufvud hade jag redan bommat på honom två gånger. Cavallin Kipling Gadsby 165 (1897; eng. giddy). Domaren .. upplystes om S:s dimmiga själsförmögenheter. GHT 1897, nr 259 A, s. 3. Det (hade) då och då varit en smula dimmigt i hans hjärna — en momentan tankeförmörkelse, som kom och gick. Cavallin Kipling Emir. 13 (1898). — särsk. (i sht hvard.): oklar l. oredig på grund af starka drycker o. d., omtöcknad. Mot aftnarna, när hufvudet var dimmigt. Böttiger 6: 65 (c. 1875). Söderhjelm Profiler 396 (1913).
6) [jfr DIMMA, sbst. 5] (†) fuktig, immande, ’rykande'. Jag stöter till; det blir ljungeldsklart, och slagtoffret .. omvrider och uppdrar det dimmiga stålet. Elgström (o. Ingelgren) 127 (c. 1805; den talande drömmer att hon mördar sitt barn).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content