SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1914  
DIMMA dim3a2, v. -ade.
Etymologi
[väl snarare att fatta ss. ny afl. af DIMMA, sbst., än ss. det gamla i den etym. afd. under d. o. från sv. dial. anförda starka verbet dimba, dimma (med öfvergång till svag böjn. efter mönstret af DAMMA, REGNA m. fl.); jfr sv. dial. (Västerbotten) diim (imperf. dimmä)]
(†; jfr dock anm. 2:o nedan).
1) opers.: det är dimma l. dimmigt. Snart blås en liuflig Wäst, snart yret (dvs. yr det) eller dimmar. Lucidor Hel. S 3 b (1672).
2) i akt.: höljas i dimma, mörkna, fördunklas; i bild. Knapt är en Natt förswunnen, / Seen Solen åter leer, / Knapt Glädie-Dagen funnen, / Ok Solen gånger neer! / O! korte Glädie-Timmar! / O! Glädie utan Frögd! / O! Liusz som altidh dimmar! Lucidor Hel. Kk 3 b (1674).
3) (med konkret subj.) i pass. med intransitiv bet.: blifva dimmig l. töcknig l. oklar, tjockna, fördunklas; bildl. l. i bild. Utsigten för framtiden, i stället för att uppklarna, dimmades mer och mer. Leopold (1810) i 2 Saml. 1: 66. Luften dimmas. P. H. Ling (1810) i Till P. H. Lings minne 122.
Särskild förbindelse:
DIMMA UT. [jfr DIMMA, sbst. 4] (†) om vin- (ångor) o. d.: dunsta ut (ur hufvudet), dunsta bort, förflyktigas. (Mången) söker Konst och Lust på botnen uthi Kannan / Ok troor Sigh wara klook, men (dvs. medan) winet är i Pannan / Så snart thet dimmar uth är Han en dumm're Gäck / Än en Arcadisk Häst som dricker uhr en Bäck. Lucidor Hel. Ll 1 b (1674).
Anm. 1:o. På följ. ställe är dimma direkt öfverflyttadt från isl. [jfr isl. dimma, mörkna, skymma, blifva mörkt l. skumt, till dimmr (se under DIMMA, sbst., äfvensom DIMMUR)]: Tog (dvs. det begynte) ock nu hastigt at dimma eller mörkna af natten. Björner Helge Thor 28 (1737; isl. tekur nu ok skiott ad dimma af nott).
2:o. En, som det tyckes, rent individuell anv. af dimma(s) i modern tid (möjl. anknytande till Lucidors bruk af verbet) möter i följ. fall: a) stå l. ligga o. d. som en dimma. Där dimmar ett beständigt duskrägn efter bogsnittet (när ångaren susar fram). Ossian-Nilsson Barbarsk. 157 (1908). Uppe öfver släntan .. dimmade luften som mörkblå florsduk under avlägsna gårdsgavlar och skogsbryn. Dens. Slätten 418 (1909); b) [med anslutning till DIMMA, sbst. 6, o. DIMMIG 3 a efter mönstret af TÅRAS o. d.] i pass. med intransitiv bet. om ögon: blifva ’dimmiga' l. fuktiga (af uppstigande tårar). Sjöö .. kände, hur ögonen dimmades. Ossian-Nilsson Slätten 388 (1909). Äfv. förb. DIMMA(S) BORT förekommer. På det första af nedan anf. ställen är bet. antingen ’upplösas i dimma (o. utplånas)' l. ’insvepas l. höljas i dimma (o. därigenom bortskymmas)', i det senare ’försvinna som en dimma (som upplöses af solstrålarna)'. Hillevi Munthe var glömd. Det skogens anlete hon varit, hade hos Sjöö dimmats bort. Ossian-Nilsson Slätten 230 (1909). Hur det var, glittrade ännu någonting i hennes röst, när hon tilltalade honom, en dallring, som — om den funnits — försvunnit ur hennes drag, förrunnit som en högflod, dimmat bort som en gloria, en fönsterdager om hennes hår. Dens. Havet 164 (1910). Jfr G. Cederschiöld i Språk o. stil 1910, s. 216.
Spoiler title
Spoiler content