DIRIMERA di1rime4ra l. dir1-, i Sveal. äfv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING, DIREMTION -ämʃω4n l. -emʃω4n.
Etymologi
[jfr t. dirimieren, diremtion, eng. diremption, äfvensom eng. diriment, fr. dirimant, adj., af lat. dirimere med vbalsbst. diremptio, dela, söndra, åtskilja (i lokal o. öfverförd anv.), eg. *dis-emere, af dis-, itu, isär, åtskils (jfr DI-), o. emere, taga (jfr KONSUMERA, PRESUMERA, EXEMPEL)]
filos. dela, söndra, klyfva, åtskilja; nästan bl. ss. fackterm inom den Hegelska filosofien. Det ligger i Guds väsende .. att uppenbara sig; att såmedelst dirimera sig i verld, och ändlig anda. E. A. Schröder i Sv. litt.-fören. tidn. 1835, sp. 83. Det yttre Sinnet .. dirimerar sin verksamhet i fem olika riktningar. Trana Psych. 2: 10 (1847). Begreppets Diremtion. Borelius Metaf. 197 (1887). Det (absoluta) dirimerar sig i en mångfald af momenter, men .. sammanhåller (tillika) dessa i begreppets enhet. Därs. 259 (1891).
